Diddi sover, miimii har nyss ätit, v är ute åh leker med robert. K skottar snö. Fikabrödet framtaget ur frysen, middagen förberedd, sängarna bäddade, k har tränat. Nu ska jag njuta av ett glas vatten innan jag ska se till åh få av mig pyjamaströjan, tvätta fejset åh byta en bajsblöja (miiimii skiter just nu) sedan väcka diddi för lunch. Han var för trött för mat innan vilan.

Mina ambitioner kanske inte alltid är de samma. Men alla mina ambitioner är en strävan mot ett långt, lyckligt, friskt och fantastiskt bra liv. Receptet på hur man lyckas med det förändras alltid över tid. Men slutmålet består...

Just nu är min ambition att:

Bygga en stark kropp och skaffa mig en god grundkondition, målet med det är att lyckas springa både en halvmara och åka ett vasalopp 2014.

Vara en bra mamma, sambo och vän

Servera nyttig hemlagad mat för det mesta

Ha ett välstädat hem utan massa onödiga prylar

Stabil ekonomi

Jobba på att bli mindre blyg, vidga bekanskapskretsen

Fundera på karriärbyte efter föräldraledigheten. Kanske är det dax att plugga vidare medan vi inte har ett stort huslån?

Det var så klockrent, perfekt beskrivning av hur det kändes nu på morgonen när kaoset besökte oss.

Alla delar för en mysfrulle med barnen var på plats. Mysig klassisk musik, tända ljus, ägg och bröd i stekpannan åh 4 glada nöjda barn och en fridfull mamma....

Så river diddi ner ett glas glassplitter över hela köksgolvet,maten i stekpannan bränns. M far till jobbet utan att ta in mer havremjölk, miiimii bara skriker åh k kladdar som alltid med maten. Åh ett stolsben, m lovat att han skulle ha dragit fast typ i somras lossnar. Great, nu har vi 5 stolar med halvlösa ben kvar. Tur att vi sällan får besök!!

K sitter tjurigt åh säger "mamma långt bort" tja ibland har han rätt, ibland vill mamma långt bort. Men k sitter åh säger så åh gör pistoltecken, vilket ger orden en helt annan mening.

Det tar 30 minuter innan jag har lyckats ordna upp allt. Den fridfulla mamman blev en stressad surtant. Mitt i allt glömde jag att ta in mer fil från matkällaren vilket betyder att jag måste klä på mig åh gå ut IGEN. Nu, sitter jag vid bordet åh tröstar mig med gårdagens uppvärmda kaffe och havremjölk. Diddi pottränar, k är uppe åh leker med diddis duplo åh v sitter som vanligt och petar i sin mat. Miiimii hon har hittat bröstet åh tankar för fulla muggar.

Hoppas dagen blir bättre efter detta.

Ikväll känner jag mig nere. Det finns saker jag skulle vilja skriva om som jag inte kan skriva om för jag lovat. Det som gnager mest kan jag inte prata med någon om. Tyvärr är det något som inte kommer försvinna. Tyvärr är det endast ett långsamt förväl.

Det blir lite som om det satt en flodhäst mitt på köksbordet när man ska äta middag men ingen har tillåtelse att nämna flodhästen. Det leder till att flodhästens närvaro skapar grubblerier hos alla, men på grund av att man inte ska nämna det kan missförstånd och onödiga frågor skapas.. Till exempel, är det ok att fråga hur någon mår om det är kopplat till flodhästen, om flodhästen inte var i vägen skulle den frågan inte anses som påträngande utan som omtänksam. Idag gjorde jag misstaget att just ställa den frågan, hur mår du (jag vet att hen är sjuk) jag ville visa intresse, ställde enligt mig endast en omtänksam fråga. Men frågan mottogs med ilska. Åh efter det avslutades samtalet snabbt.

Tack vare denna flodhäst har en relation blivit lika avlägsen som om ena parten plötsligt flyttat till en annan kontinent tex. Usa. Men utan direkt förvarning. Nu kommer vi bara att kunna ses vid enstaka tillfällen under sommaren precis som om vi endast kunde ses under semestern, om vi nu får ledigt från jobbet alla samtidigt. Detta är också något vi inte ska prata om. Detta är något som vi inte heller kan prata med barnen om. Från att hälsat på hit och dit året runt så blev det plötsligt slut på besök flera besök i månaden reducerades över en natt till kanske 5 besök per år. Lite skillnad utan förklaring.

Förr kunde vi prata om allt, men nu på grund av denna flodhäst kan vi inte det flodhästen mår dåligt av saker som inte är lättsamma. Mitt bollplank i svåra frågor har börjat ducka, nu har jag inget bollplank längre.

Jag känner mig så jävla ensam i allt det här. M är inget bra bollplank. Han är inte intresserad, ids inte sätta sig in i olika situationer för att på så sätt hitta en lösning till olika problem. Att själv lösa problem kan vara svårt. Men från och med nu måste jag lära mig det jag hade lika gärna kunnat ha flyttat till Afganistan. Där jag inte känner någon, inte kan språket och så vidare och inte har råd att ha telefonkonferenser med mitt gamla kontaktnät. Just nu känner jag mig ungefär lika ensam som jag troligen hade gjort då..

Jag vet inte vad jag ska göra. Känns mest som om jag behöver gråta en flod. Kanske kan jag spola bort den där jävla flodhästen då...

Trodde först att jag inte direkt saknade något. Men nu vet jag vad jag saknar, åh har saknat länge nu. Ett socialt liv. Jag har typ 2 vänner att prata med, mest via telefon. Den ena bor inte här åh den andra har fullt upp med flytt och sitt (vi ses några gånger per år). Men nu i och med den diagnos en nära mig fick nu i höst är mitt sociala umgänge ännu mindre.

Jag saknar vuxna människor att umgås med. Jag saknar kontaktnät. Men med 4 barn, hur träffar man folk, lixom? Lägg på det till att jag är en jävligt blyg tjej åh det blir SVÅRT att utöka vänskapskretsen.

Så ofantligt snuskigt trött och less! Barnen åxå. Åh tiden verkar ha stannat typ. Segt. Drack tom. Kaffe för att väcka mig, men inte ens kaffet gav energi, bara illamående.

Det behövs röjas efter middagen, meeeen miiimii håller på att amma just nu så det får vänta lite. Ibland kan det vara skönt att va ensam med alla barnen när m jobbar långpassen inder sina helger, men just nu hade det vart lite nice med ett extra par händer. Det som åxå hade varit lite skoj är om jag haft någon att bjuda hit ikväll lite vuxensällskap, en kackelstund med någon hade vart kul.... Men, då ska man ju ha ett socialt liv åh det har jag inte... Så det får bli big bang theory på surfplattan åh sova som vanligt. Spännande......