Nu är det sommar och semester å då passar jag på att starta en utmaning för att bli lite mer tränad.

30 dagars burpees challenge!

Schemat ser ut som följande:

Hoppas att jag kan hålla i utmaningen hela vägen. Jag lyckades ju genomföra en plankutmaning den avslutades igår :) tänkte göra den i repris åxå å därför fortsatte jag redan idag med plankorna.

Just nu borde jag kanske ägna mer tid hemma. Innan de stökiga ytorna på bänkar å byråer blir permanenta. Men jag vill inte.

Får försöka fixa nya rutiner så att de nya aktiviteterna som kommit in i livet får ta sin plats. (Ta med v till stallet ett par gånger i veckan å vara en förmiddag på öppna förskolan).

Sen väntar jag på att Olga Rönnbergs bok ska komma. Jag har reserverat den å tänkte låna den på bibblan. Om den är asbra får jag helt enkelt önska mig den av tomten kanske. Nu ska jag ta tag i den mammakropp som inte blivit riktigt så tränad under Esmees första år som jag tänkt. Tidsbrist, bröllop å lite annat satt käppar i hjulen.

Får nog omprioritera mina kvällar. De kvällar då miiimii inte är som ett plåster på mig. Kanske får köra 40 min städning på kvällen när barnen lagt sig. Vår städkvart efter maten är effektiv. Men det är städningen på djupet som saknas. Å tid att rensa ut sånt som inte används.

Tja, tid hit å tid dit. Får väl rensa i hemmet när kidsen är sjuka. Å njuta av att träffa folk å hästar däremellan :) Å så sant som det är sagt röran hemma kommer inte försvinna av sig själv. Den väntar tålmodigt på mig.

Här tänkte jag skriva om en händelse för ca 9 år sedan. Jag tror det var i slutet av januari i allafall. Dagen då mitt nya föräldraskap för alltid blev förändrat. Allt jag trott och hoppats på som mamma och drömmar jag haft för min bäbispojke slogs omkull.

Ögonblicket vi fick svart på vitt veta att han var ett speciellt barn....

Läkaren kom in till oss i vårdrummet, det var fredag omkring lunch, vi låg och halvsov tillsammans med K jag och K's pappa. Jag väckte J och läkaren gav oss sanningen i dess värsta form. Kortfattat så sa han att min lille fantastiske son behövde opereras. Han behövde en shunt. MEN, han hade på grund av tiden som gått eventuellt redan fått hjärnskador så han var inte prioriterad till operation. Den operation som han behövde för att överleva. Sedan i nästa sekund skrev han ut oss från sjukhuset, lämnade rummet och försvann.

Det kändes som om någon kastat ut mig i rymden, som om jag svävade omkring, tyngdlöst. Eller som om någon huggit av mig huvudet så jag bara bestod av ett huvud. Jag minns hur jag trodde jag skulle kvävas, jag lämnade K till J och bara gick/ svävade bort. Ut ur rummet, ner med hissen åh bort från sjukhusområdet. Utanför sjukhuset började jag gråta tysta desperata fruktansvärt heta tårar mot kall, kall hud. Tårarna bara rann och rann. Jag grät och gick i säkert 2 timmar. När syrran plockade upp mig hade jag istappar av tårar längs med hela framsidan på min jacka.

Jag vill öven dela ett till ögonblick, det ögonblicket då k äntligen fick sin livsnödvändiga operation.

Det var tidigt på morgonen den 5 februari.. K hade ända sedan läkarna konstaterat att han måste opereras blivit allt sämre. Tillslut, när vi fick träffa neurokirurgen insåg han hur dålig lille Kim faktiskt var. Vi blev inlagda direkt på neontalavdelningen. Åh blev först på operationsbordet på morgonen den 5/2.

Jag har länge förundrats över mitt lugn det där ögonblicket när jag lämnade mitt barn. Min förstfödde fantastiska bäbispojke till de två blåklädda ur narkosteamet som skulle ta hand om min bäbis. Det skulle skäras i hans kropp och huvud plus att de skulle borra i skallbenet. Jag borde ha gråtit, haft världens separationsångest. Men jag var endast lättad. Sedan hade jag åh K' pappa en bra förmiddag hemma hos min föräldrar. K's operation skulle ta många timmar. Vi hann till och med vänta 2 timmar på honom efter lunchen innan han åter var på vårdavdelningen. Operationen hade gått bra :D

Första bilden är tagen dagen efter operationen, andra bilden älskar jag det är som att K visar att vi kommer fixa detta

Utmaningar

Mina ambitioner kanske inte alltid är de samma. Men alla mina ambitioner är en strävan mot ett långt, lyckligt, friskt och fantastiskt bra liv. Receptet på hur man lyckas med det förändras alltid över tid. Men slutmålet består...

Just nu är min ambition att:

Bygga en stark kropp och skaffa mig en god grundkondition, målet med det är att lyckas springa både en halvmara och åka ett vasalopp 2014.

Vara en bra mamma, sambo och vän

Servera nyttig hemlagad mat för det mesta

Ha ett välstädat hem utan massa onödiga prylar

Stabil ekonomi

Jobba på att bli mindre blyg, vidga bekanskapskretsen

Fundera på karriärbyte efter föräldraledigheten. Kanske är det dax att plugga vidare medan vi inte har ett stort huslån?

Trodde först att jag inte direkt saknade något. Men nu vet jag vad jag saknar, åh har saknat länge nu. Ett socialt liv. Jag har typ 2 vänner att prata med, mest via telefon. Den ena bor inte här åh den andra har fullt upp med flytt och sitt (vi ses några gånger per år). Men nu i och med den diagnos en nära mig fick nu i höst är mitt sociala umgänge ännu mindre.

Jag saknar vuxna människor att umgås med. Jag saknar kontaktnät. Men med 4 barn, hur träffar man folk, lixom? Lägg på det till att jag är en jävligt blyg tjej åh det blir SVÅRT att utöka vänskapskretsen.

en bild på sovrummet tagen för några år sedan, rummet är sig likt, men det är andra färger på textilierna just nu..

Det kanske låter lite väl tråkigt, men den plats som är en favorit just nu är sovrummet. Det är målat i en feng shui färg som upplevsa behaglig på dagtid och på natten blir det mörkt! jag väljer att skriva om sovrummet eftersom det är där vi spenderar mycket tid här i livet. Sovrummet är viktigt. Just nu är det jag och Miiimii som sover i den stora sängen tillsammans. Vi har löst det så för att då är ingen av de små ensamma om nätterna, plus att alla får sova bättre.

Det är så oerhört skönt att helt jättetrött på kvällen, sätta sig där och mata miiimii för natten och sedan slockna efter att hon somnat och sover gott. Kyrpa ner bland de fluffiga kuddarna och kura ihop sig under det härliga täcket och sakta glida iväg till drömmarnas rike....  

Något jag börjat fudera på är att mjuka upp stilen något i sovrummet med lite romantik, kanske en ny fönsterlampa, nyagamla kuddöverdrag och lite mera spets. Dessutom har vi sagt att efter föräldraledigheten åh första året av intensivt vabbande ska vi köpa en ny säng, den vi har nu har sina år på nacken och närmar sig sophögen..

Åh den uppgift som skulle kunna bli lika lång som en tolkien bok!

Men som kan brytas ner till följande: det är farligt att leva, men ännu farligare att dö för endast de som redan är döda vet vad som väntar då!

Jag är hysteriskt rädd för ormar! Seriöst jag kan inte ens läsa en tidning som råkar har en bild på en orm i sig. Jag undviker tom att gå i långt gräs på grund av min ormskräck! Till och med V's gossedjursorm är otäck.

Jag har fobi mot magsjuka, typ.. Åh går just nu i terapi för det. Förr var det värre, då fick jag en ångestklump i magen redan i augusti på grund av att risken för magsjuka stiger under vinterhalvåret. Nu blir det liten ångestklump när barnen kommer hem åh säger att det går magsjuka på skolan.

Jag är rädd för: spindlar, insekter, hundar (till viss del)..

Jag har blivit rädd för att bli gammal, både för alla saker som kommer med att bli gammal åh för att andra ska bli gamla åh sjuka. Jag är rädd att någon olycka ska drabba min familj åh de ska ryckas från detta jordeliv.

Krig,naturkatastrofer, terrorism

Att vara i vägen för andra. Jag drar mig hellre undan än tränger mig på. Något som resulterat i ensamhet. Men så är det bara.

Att återfalla i ätstörningsmönster, realistisk rädsla eftersom det skulle kunna hända

Nä nu ska jag fortsätta mysa med mina barn. Det får räcka med rädslor nu!

Jag har fått fundera rätt mycket över nästan varje enskilt ämne på denna utmaning. Åh tillslut igår sent på kvällen kom jag fram till vad jag skulle ha till idag.

Första gången jag höll i ett positivt graviditetstest.

Jag gick andra året på gymnasiet, min mens som jag hade någorlunda kontroll på var närmare en månad sen. Jag hade slutligen vågat mig till apoteket och köpt ett sånt där jättepinsamt test. Förmodligen var jag brandbilsröd i hela ansiktet när jag skulle betala det. Sedan gick jag till solariet, solade 10 minuter för att samla mera mod. Sedan in på toaletten. Lusläsa beskrivningen och slutligen kissa på stickan. Jag stod läänge och väntade med rusande puls (i säkert 90 selunder innan jag vände på testet. Hade letat kontrollsträcket på baksidan. När jag bände på testet formligen hoppade 2 astydliga streck upp i ansiktet på mig. Chocken hade nog kunnat få mig att falla baklänges om toaletten varit större. Men den var liten som en fingerborg typ.

Tillslut efter att ha noggrant dolt testet och kastat det i papperskorgen gick jag ut från solariet, tillbaks till skolan. Livet var totalt förändrat. Trots att jag valde att inte fullborda den graviditeten minns jag hur jag var försiktigare när jag gick på den hala cykelvägen.