Vi har nästan bara varit inne. Storbarnen låg och segade sig framför tv:n tills det var lunch, efter det fick de lov att klä på sig och fick order om att gå upp och städa till på sina rum.

V gjorde en lista och strök över allt i tur och ordning, allt eftersom hon hade städat färdigt det området. Det medan Diddi sov ute i vagnen i ösregnet, tur vi har tak över en del av uteplatsen bak,,

När samtliga var vakna igen så bakade vi en annanaspaj innan vi klädde på oss och gick ut. V sa att hon skulle lära Diddi hur man plaskar i pölarna som ett riktigt proffs.. K sopade vattenpölarna ner i vår närmaste brunn. Sedan urartade det, K spoade V över munnen med sopen, sedan sabbade han tutan på Diddis nya bobbycar (som det var mindre än en vecka sedan vi köpte). Barnen var en stund i lekparken åxå innan vi begav oss med cyklar (jag styrde min med diddi på) till affären för att köpa tillbehör till pajen och mera margarin.

Hemma igen busades det och lektes det medan jag fixade fram paj, barnen tyckte nog att den var extra god eftersom de varit med att baka den. Efter fikat så fortsatte de bråk och bus medan jag bakade småfrallor och fixade potatis och purjolökssoppa. Barnen åt med överraskande god aptit. Efter middagen så hjälptes vi åt att städa inne. Jag lovade nämligen att de barn som gjorde det skulle få popcorn och läsk till filmen..

Nä nu ska jag gå åh poppa popcornen och fördela läsken till de 2 äldsta.. Det bästa med spispoppade popcorn är att jag kan ge Diddi åxå och han ÄLSKAR att äta popcorn.. Sedan måste man städa golven, för det ligger popcorn öVERALLT!! Men glädjen Diddi får uppleva när han får vara som de stora är värt allt extrajobb för oss vuxna efteråt. Ingenting är lika skönt som en nöjd bäbis... Då får mamma och pappa en liten lugn stund..

Japp, den här gången chansar vi inte.. Igår tecknade jag en sån där bra försäkring som kostar pengar via trygg hansa. Så nu har vi gjort vad vi kan för att försäkra mini.. Jag vill helst se till att det misstag som jag gjorde med k aldrig upprepas igen. Jag kan aldrig göra det misstaget ogjort, vilket är något som skär i mitt hjärta, men jag behöver ju inte heller medvetet upprepa samma sak så att kanske fler av mina barn blir lidande..

Med varje barn ökar ju även rädslan att något ska gå fel, med barnet eller med mig. Det drabbar ju fler, lite ekonomisk kompensation kan ju lindra lite om det värsta (eller något icke önskvärt) skulle inträffa.

Trist.. Jag hade tänkt ta barnen till äventyrslekparken idag, men nu blir det förmodligen en riktig innedag. Fast jag tänkte dra på diddi galonkläder och låta honom plaska i vattenpölarna. Vilda ville visst baka något, men jag vet inte. Min kropp håller inte för hur mycket aktiviteter som helst, tyvärr även om jag skulle vilja. Man får väl tänka på att växtligheten behöver denna vätskedusch, och pollenhalten i luften sjunker ju, vilket är skönt för alla allergiska.. Igår på kvällen körde jag vattenspridaren både på fram och baksidan ordentligt så nu kan marken lättare suga upp vattnet som regnar ner..

Igår var vi på leos lekland och där åt vi även middag. Diddi som fick kycklingspett med sallad och pommes satt väldigt länge och åt. M fick springa runt där med honom medan jag vilade mig iform, suck.. Men ska jag hålla ihop mina fogar i helgen då jag är ensam med alla tre har jag inget val.

Idag är det en riktig gardinbytardag, med tillhörande putsning av fönstren på insidan.. Men det blir det inget av, mina fogar klarar inte av det. Alternativet att åka och handla hade fungerat om inte matpengarna var med M på jobbet.. Så vi blir hemma... Jag kanske målar det sista på V's rum åh mäter hur stor yta på K's som måste strykas på med mer färg så vi kan åka och köpa det till veckan..

Nä nu ska jag värma mig 1/2 dl kaffe, plocka fram lite hårdbröd att doppa i kaffet och klä p åmig och sedan ta en njutarstund, med varma myskläder och gott kaffe, för det börjar kännas lite kyligt i pyamasen..  

Jag har aldrig varit till min farfars grav. Jag har helt enkelt inte haft tid, och om jag haft tiden någon gång så har jag i alla fall inte vetat var hans gravplats är. Men jag vet inte om jag skäms över det eller inte. Jag anser någonstans att gravplatsen är mer till för dem som behöver den. Det blir någon form av plikt att göra fint där, men för vem? För sig själv eller för andra förbipasserande? När jag gick på gymnasiet jobbade jag varje sommar på en kyrkogård, med trädgårdsarbete såklart. En kyrkogård äe väldigt vacker, men jag kom under den tiden fram till att jag minsann inte vill belasta mina anhöriga med att känna tvånget att gå till min grav och underhålla den, nej jag vill vila i en minneslund.

Åter till min farfar, jag tänker däremot väldigt ofta på honom. Om jag tänder ettt ljus tillexempel kan jag då och då sända honom en tanke. Detsamma när jag plockar bär eller kokar sylt, eller palt så tänker jag på honom, helt enkelt när jag gör saker som han brukade tycka om att göra så skänker jag honom en tanke. Jag vill inte minnas honom som den han var när han dog, nej jag vill minnas honom som han var innan sjukdomarna tog över hans liv. En pigg och skojfrisk arbetsmyra som alltid hjälpte andra med alla han kunde erbjuda. Det var sällan en lugn stund kring honom.

Nu tillexempel så samtidigt som jag sitter här och skiver detta inlägg och naturligtvis tänker på min farfar, så gräddar jag plättar, något som han gärna gjorde för att sedan åka hem till oss och bjuda på mat. Gullig och huslig.

Nä nu ska jag fixa lunchen färdigt.. Barnen är utsvultna efter dagens simlektion..

i precis samma vecka med damien var livmodern 2cm större,

mitt midjemått (mätte för skojs skull alldeles nyss) 89 cm i vecka 30+0 med damien var det visst 32 cm.

Lite kul att läsa, tycker jag eftersom jag då knappt kunde äta och jag tycker inte att jag gör annat än äter under nuvarande graviditet. Kanske spelar det inte så stor roll vad man äter så länge man försöker ta hand om sig?

läste även några inlägg som jag skrev under damiens graviditet, och känner hur jag ryser. Visst jag kommer ihåg att jag mådde psykiskt dåligt då, men när jag läser så inser jag att det var nog till och med VÄRRE än vad jag trodde att det var. är så glad över att jag inte mår så dåligt denna gång..

Jag hatar att inte kunna röra på mig!! Jag hatar när kroppen gör det fysiskt omöjligt att göra allt det där som jag vill kunna göra. Så är det nu.. Jag sitter ner och ser allt som jag borde ha gjort, längtar efter rörelse, långa promenader, svettiga pass på gymmet eller på löprundan. Drabbas av jag-måste-byta-gardiner-och-putsa-fönstren feber men jag kan inte... Jag blir nästan gråtfärdig tilslut. Men just nu GÅR DET INTE!! Mina fogar, mitt jävla vänsterben kräver både värktabletter, fogbälge och kryckor för att jag ska kunna förflytta mig.. Åh när det är så så GÅR DET TYVÄRR INTE att göra alla dessa saker som jag längtar mig galen efter att få göra.. Det är fasen inte lätt när jag tom måste be M hjälpa mig att ta på sockorna..

Så frågade jag min b,m idag lite förhoppningsfullt om det fanns något som kunde typ fixa fogarna så jag kunde bli mera rörlig.. Hennes svar piffade inte direkt upp min vardag..

"det tråkiga är ju att du vet varför det gör ont, du är gravid och då luckrar fogarna upp sig. Så det kommer inte bli bättre innan bäbin kommit ut." Åh i det fruktansvärrt rastlösa tillstånd som jag befinner mig i vile jag typ skrika åh gråta en liten skvätt. För första gången under hela denna graviditet anser jag att det är väldigt lååång tid kvar tills mini ska komma ut..      

Tur M har koll på dagar och inbokade tider. Han ringde mig och berättade att jag hade 5 minuter på mig innan jag hade min tid hos bm imorse.. Jag som glömt tid och rum satt och fixade pengarna till räkningarna denna månad.

Panik, åh med kryckor fogbälte åh allt.. iväg till bilen och iväg, naturligtvis blev jag ännu mer stressad då de  stängt av den snabbaste vägen till norrlandskliniken, åh så lite mer stress på det då jag fick en stoppkloss (läs: grävmaskin) framför mig. Så hann jag oroa mig lite ytterligare för att tankmätaren stod typ på tom..  

I alla fall så verkade att bra med vårt lilla mysterium i magen. Liten ligger fortfarande gärna lite snett i magen och det både hickades och sprattlades under tiden bm kollade upp hjärtljuden med ultraljud. Liten sög även på sin tumme, gulligt!!

Jag är nu i v 27+0 (åh jag upprepar, var har tiden tagit vägen?!!!)

sf-mått: 25 (strax under medelkurvan) Det kändes skönt eftersom grannarna säger att det ser ut som om jag är beräknad i juli.. Det ligger förmodligen inte en dinosaurie modell större där inne..

hjärtljud: bra men jag vet ej hur snabbt hjärtat slog.

Hb: 121 (det har stigit!!!!)

Blodtryck (stressad som en jagad gnu) 115/60

Kl 10 var pastan och köttfärssåsen färdig och vi dukade ute i trädgården. Efter en tidig och stressig morgon sedan simträning på det var K och V riktigt hungriga. Diddi som motionerat pappa runt området var åxå sugen på mat. Åh jag... tja jag kan nog alltid (nästan) stoppa lite mat i magen. Lite och ofta som det heter.. Så vi fick till en gemensam lunch,

Diddi vill nu vara en stor pojke och göra som vi andra gör, alltså är det slut med burkmaten och han vill åxå äta med gaffel och dricka ur glas, självklart med blandat resultat men han får i sig maten han behöver iaf..

Sedan vi städat bort lunchen gick vi alla till busshållplatsen och vinkade av M som ska upp till Luleå och förhoppningsvis köpa en bil idag. Jag tippar på att det blir så. M har fått mailat hur många bilder som helst, om det nu är samma bil som är på bilderna lär det ju inte bli så mycket oklarheter..

Idag är det mulet väder men ibland tittar solen igenom litegrann. Vi får se om det håller i sig eller om det börjar regna längre fram idag. Diddi sover på baksidan och jag försöker ta det lite lugnt och vila mina fogar. Efter Diddis vila ska vi bege oss till mormor och morfar en stund. Det ska bli skönt att få lite hjälp, så kanske jag slipper ta till kryckorna i eftermiddag.