Nu är andra delen av fjällbackamorden slut. Miii mii sover sött i min famn.

Ikväll har diddi fått lite feber, jag har bytt gardiner åh flyttat runt lampor. Jag har tränat åxå, 20 minuters pass, precis som igår. Simpelt upplägg, 25 swings, 3x30 sec plankan, en axelövning med exetube 25 repiritioner åh så swings på det. Det hinner man 3 varv avslutande 3 minuterna en magstärkande övning.

Imorgon är planen att komma upp vid 6 åh yoga 75 min. Imorgon ska även jag till min nästa terapisession, M till tandläkaren åh V till en kompis.

Nattinatt.

Potträning.

Tanken är att han ska vara utan blöja ett tag varje dag.

Idag, dag 1 på pottträningen kissade han på pottan.

Imorgon dag 2 ska vi köpa kalsonger till dessa träningsstunder.

Kollade in babyappen nyss. Miii-mii är nu 12 veckor åh 5 dagar!!! Hur gick det till, hon var ju nyss endast ett litet, litet bäbisfrö i min mage!!

Tänker tillbaks på de första tankarna vi hade när vi chockat insåg att vi väntade en liten 4:ra. M ville inte ha fler, vi var mitt i K's jobbiga epilepsi, diddi tjorvade på nätterna. Jag ville inte ta bort bäbisfröet, men var orolig för framtiden. Men tack vare allt kaos bestämde vi inget, tiden gick och vi accepterade att vi skulle få ett barn till.

Idag får jag en jobbig klump i halsen när jag fattar hur nära det var att hon aldrig fått leva. Denna genuint levnadsglada lilla sötnöt.

Ordspråket "man ångrar aldrig de barn man får, bara de man inte fick." Stämmer fantastiskt bra.

Nu tror säkert många att jag kommer skriva om när k föddes, eller när jag fick veta om att jag väntade barn för första gången, men det tänker jag inte. Jag tänker dela med mig av det ögonblick i mitt liv då jag började ta mig till det liv jag har idag. Det är inget sockersött minne, men ett starkt ögonblick. I och med den brytpunkt det blev i mitt liv. Ungefär som den avslutande meningen i en bok. En bok som inte slutar på det sätt man hade kunnat ana.

Detta ögonblick inträffade hösten 2006. Då jag fortfarande levde tillsammans med V's biologiska pappa. Han hade ännu en gång försvunnit spårlöst. Ingen visste var han var. Bara några veckor tidigare hade han gjort samma sak sist. Den gången hade han först knuffat mig åh V mot ytterdörren åh när jag tog emot mig för att skydda min lilla bäbis huvud, bröt jag fingret. Den här gången hade han varit borta längre än tidigare. Hans syster hade anmält honom försvunnen några dagar tidigare..

Åter till det ögonblick jag tänkte på;

Jag minns hur jag satt där på golvet i barnens lekrum och städade bort leksakerna efter att barnen somnat på kvällen, då jag plötsligt slogs av känslan att han inte var välkommen tillbaks till vårt hem. Att jag inte ville fortsätta vårt liv tillsammans. Känslan var så plötslig åh så skarp att jag blev rädd för att han skulle komma tillbaks. Ca 7 dagar efter detta ögonblick i barnens lekrum en vanlig höstkväll fick jag igen hans nyckel till dörren och blev ensamstående med 2 små barn.

Det var första steget mot det liv jag nu lever. Med den man jag vill leva med nu och alltid.