Måste erkänna, jag är medlem här! En större klant, olycksalig individ är rätt sällsynt (de råkar ofta förolyckas i förtid..) M kallar mig för porslinsdocka (å då associerar jag det med en jättegammal porslinsdocka som mamma å pappa hade i sitt sovrum när jag var liten. Den var orsaken till många mardrömmar i skräckfilmsklass.) Så det passar nog fint...

Men efter ha brutit foten 2 gånger på under 80 dagar, drabbats av eventuell sorkfeber, har man inte flow. Så igår hände det igen; Ole dole olyckan var framme igen!! Jag höll på att hugga av mig vänster pekfinger, när jag skulle fixa brasved till kaminen. Så nu ikväll har jag varit på primärvårdsjouren å blivit ihopsydd. Hade inte tid med det igår, trots blodvite som borde ha räckt till en å annan blodpudding. Detta innebär att jag numer har ett spjälat, ihopsytt finger på vänstra handen å gipsortos på vänstra foten. Det är lite svårt att använda kryckorna. Borde nog vara sjukskriven, ligga hemma invirad i bubbelplast å njuta av att vara smärtfri med mina bra väldigt recetpbelagda värktabletter.

Men näe då. Då skulle jag få dåligt samvete, stackars mina kollegor som får ännu mer att rodda med. Det går inte. Dessutom se M bygga ensam på carporten å rodda med allt annat. Skulle nog skada mig mer på så sätt. Så jag kommer att ta mig till jobbet förhoppningsvis med skjuts så jag får äta mina värktabletter ändå. Å skulle nåt inträffa (typ att jag snubblar på en pinne å spetsar buken) får jag lösa det då :p

Det är tur att tanden inte finns kvar. Då hade jag förmodligen försökt elda upp den upprepade gånger.

Att en enda liten tandursling kan ställa till med sådana problem! Först hade jag ju fått något så ovanligt som tandrotsresorbtion utifrån. Enda lösningen på det är att dra ut tanden då man inte kan stoppa förloppet! Naturligtvis. Tack för den Gud! Så i vår började det göra ont i tanden då och då. Å det blev oftare så i höstas slipades tanden ner lite så att det inte längre gjorde ont när jag tuggade med den. Men så innan jul så började det om. Å jag bestämde mig. Bäst att ta bort tanden innan den ställer till med stora besvär, som tex. blir infekterad eller liknande.
ACK SÅ FEL JAG HADE!!

Jag åkte till tandläkaren i måndags för 2 veckor sen för att dra ut den. Enligt röntgen skulle det inte bli några problem. Jag informerade om hur struligt det brukar va med mina blödningar osv. Men eftersom de inte hittat nåt fel på mig, tog de mig inte riktigt på allvar. Tanden delades med Den Stora Vassa borren och de separerade rötterna efter ett tag fick de upp den friska roten. Sen bråkade de länge och väl med den sjuka roten innan de gav upp. Den hade visst växt fast med tandbenet. Operation bokades in på onsdagen. Jag kommer dit och de försäkrade mig att detta kommer gå såååå bra.

Det var så fel.

De skar i tandköttet ock borrade i tandbenet, bände och bråkade med roturslingen i ca 2 timmar och 45 minuter innan de GAV UPP!! Remiss till tandkirurgen skrevs. Bedövningen släppte i bilen på väg hem. Som jag skrek av smärta i bilen den halvtimmen medan jag körde hem är nog bra att ingen hörde.

Då börjades det SMÄRTAN först hade jag ingen bra smärtlindring och mer eller mindre plågades fram till jag käkkirurgen. Jag hade blött under stygnen massvis å var rejält svullen (stor del av svullnaden var blod).

Jag fick antibiotika och de öppnade upp stygnen, packade om såret och sydde igen. De gav mig en underbar blockad och jag hade ett par underbara smärtfria timmar. Sen kom helgen, å de på tandakuten ville först inte ens bedöva mig, men ändrade sig snabbt efter att jag totalt bröt ihop å grät. En vanlig bedövning å en till sorts antibiotika bjöd de mig på. Under helgen kom nervsmärtan i tungan och gommen. En isbränna som drev och fortfarande driver mig till vansinne! Å så fortsatte det till i tisdags. Då bestämde käkkirurgen att de skulle ta ut roten å därmed basta! Nervös bad jag om nåt lugnande, sen minns jag inte så mycket mer men rothelvetet fick de loss.

Å nu har tiden gått såret å käken läker med smärta som kompis. Nervsmärtan i gommen har gjort att jag nu väntar på en MR och en tid hos neurolog då de inte riktigt kan förklara varför jag har fått det. Å en ny värktablett som ser till att jag sover lika mycket som typ en nyfödd bäbis. Men det är bra. Sover man så har man inte ont på samma sätt. Vecka 11 ska jag va tillbaka på jobbet. Tillbaka till livet.

....man kunde lämna sina barn på förskola och skola och veta att de hade det bra...
....att de fick det de behövde för att vara glada nöjda individer som fick den kunskap de söker och behöver här i livet....
....tänk vad lätt det skulle vara i hjärtat att slippa fundera över hur de har det....
......tänk vad det skulle göra för ens egna arbetsinsats.....

Nu är verkligheten en annan. Tänker kort berätta vad som hände K under hösten. Då han nyligt börjat i en omgjord klass, på högstadiet med nya lärare och dessutom ha det jobbigt med kramper. Efter ett föräldramöte ville de prata med mig. De ville sätta K i träningsskola. (Ungefär som dagis för stora barn) vilket skulle vara en katastrof för K. Han mådde ju inte bra och var bland oförstående lärare. Lärare som inte använde de hjälpmedel han har för kommunikation och inlärning. Det för att han inte var engagerad nog. Det blev en kamp för oss kring honom. Jag spenderade en vecka med honom i skolan och resultatet blev ett mail på flera A4 med saker som kunde göras annorlunda för att det skulle bli bättre för honom. Sen de fick det mailet så har det varit tyst kring detta.

Så till dagsläget.
V otrivs i skolan. Hon säger att lärarna behandlar henne orättvist, de tror inte på vad hon säger och lägger även skulden på henne utan att på riktigt ta reda på om hon är den skyldiga. Hon har kommit in i en utvecklingskris som utvecklats till en depression. Behandlingen hon får består av att vi föräldrar ska vara med henne i skolan dagligen fram till sommarlovet. Det för att enligt läkaren, ska hon hinna få det stöd hon behöver för att komma till rätta med sitt mående.

Men skolan vill inte ha oss där. Å mitt jobb som elevassistent har förändrats tack vare detta. Jag är nu assistent åt ett annat barn resten av detta läsår. Resultatet är att de dagar jag är på jobbet känner jag mig vilsen, och de dagar jag är med V är så psykiskt tunga då hon gråter och har vredesutbrott mest hela tiden. Allt kaos på skolan och jobbet å på det allt runt försäljning å de andra barnen...

Det blir för mycket. Känner mig som en usel mamma, fru, kollega och vän. Idag blev det klart att jag avbryter min del av att vistas på V's skola. Jag pallar inte. M är en ängel och ändrar sitt schema så han kan va med henne. Då missar jag mindre arbetstid och kanske kan lägga mitt fokus lite mer där det ska vara.

V vill byta skola, något vi tittar på. Problemet är bara att den mest lämpliga när vi flyttat, som skulle ge henne möjlighet till skolskjuts är inte aktuellt. Därför blir allt mer komplicerat.

jag har lyssnat på vakna med NRJ ända sedan Roger Titti och Ola började där. Men nu är jag less! Det är bara upprepningar från tidigare program!! Jag kan bara lyssna fram till längst ca 7:25 på vardagarna å jag har fått nog av alla de gånger de fyller ut programtid med grejer ur gamla program. Trist. Programledarna är super, men det blir trist i längden. Nu byter jag morgonprogram!!

helt ärligt är det något som inte känns speciellt bra. Det är en sån hysteri kring detta. Det är en morgon som nästan alla barn kommer till skolan uppklädda. Med stylat hår osv. Vissa har med sig speciella kläder som de ska byta om till innan. Vissa barn som får elaka kommentarer om sina kläder då de är olika mycket uppklädda.

Ska jag bara få tänka och tycka fritt så tycker jag att fotografen skulle dyka upp utan förvarning. Då skulle barnen se ut som de gör på riktigt. Korten skulle spegla verkligheten.

Sen till nästa grej, dessa fotopaketsom med ett "förmånligt pris skickas hem. Sällan är bilderna särskilt bra. Förra året tröttnade jag å tänkte endast köpa gruppfotona å inget porträtt för att istället betala vår granne som fotat bla. vårt brölldop att ta porträttbilder på barnen. Men döm om min förvåning då det visade sig att ett sånt val skulle kosta mer än hela paketet.

Så jag är faktiskt rätt emot hela grejen. Nåt måste göras. Antingen slopas det helt. Eller att hela konceptet görs om.

fredag.. Sista riktiga dagen på påsklovet. Jag har haft fp idag så att barnen får ledigt de åxå. Men att vakna, skakisk å inse att jag hade feber var redan där ett dåligt omen. Men sen har barnen dragit igång den ena konflikten efter den andra. Täck dem med ett lass sand från sandlådan slagsmål med pinnar. Chips strödda över vardagsrummet och så vidare.

Ibland säger en bild mer än 1000 ord. Tur att bara man får gnälla lite så känns det lite bättre sen.

Förlåt mitt gnäll, men som sagt det är bra att bara få det ur mig. Som en liten pysventil

E är andelens galen i vantar, mössor sjalar osv. Det betyder att hon bland annat alltid och frekvent river ut hela byråns innehåll (den med hela familjens olika vantar mössor osv. Hon bär alltid runt på ovan nämnda föremål. Man kan finna dem på de mest konstiga ställen!!

Sen var det ju det där när man ska gå ut... Hon ska alltid testa minst 6-7 olika vantar och eftersom hon alltid rör runt på vantarna så är chansen att hitta ett helt par minimal. Så då ska det bråkas å slutar alltid med att hela byråns innehåll åter ligger utspridd över större delar av hallen, suck, pust å stön.

Det enda positiva att hon är den första unge jag träffat som kan ta på sig fingervantar helt själv, en lättnad då det är en stor hobby för henne. Men jag längtar verkligen efter sommaren då vantar och mössor blir överflödigt och kan packas undan i väntan på den kallare årstiden å förhoppningsvis så har hon börjat intressera sig för nåt annat då :)

Å där pajjades hela morgondagen!! Men näe jag blev inte alls bitter. Ingen vila, inget stall bara stress. Skoj....