Såg jag ut såhär.

På dagen hade jag å K's pappa varit på inskrivningen på förlossningen. Något som bara vi visste om.. K är född med planerat kejsarsnitt. Men vi ville inte att alla skulle veta om vilken dag han skulle ha födelsedag, trots att vi vetat om dag å nästan klockslag i 50 dagar. Efter inskrivningen åkte vi på h&m å handlade nån bäbisgrej minns jag. Sen åkte vi hem till mina föräldrar å åt kunglig kycklinggryta av höna. Vi satt där å hade världens roligaste hemlighet. En hemlighet som vi kunde överraska världen med om några korta timmar.
Natten mot den 28/10 var jag grymt nervös. Minns hur jag vaknade några gånger å darrade av anspänning...

Hittade denna bild av en slump.

Nog för att det säkert finns 1000 listor med liknande innehåll så tänkte jag dela med mig av de kanske bästa sakerna jag gjorde för att distrahera mig från all väntan på bäbisen.

Gå åh simma - vattnet gör att man känner sig mindre tung och klumpig, dessutom får ryggen lite vila från all tyngd. Samtidigt som man får lite konditionsträning. Ta med saker att äta, blodsockerfall är inte roligt och lätt att avhjälpa. Jag simmade massor under de sista 6 veckorna av graviditeten. Det var helt undrbart.

Kryp ihop i sängen/soffan och se någon tv-serie eller några bra filmer. Ät gärna något ormotståndligt gott under tiden. Jag såg massa luftens hjältar och 112 på liv och död på tv4 anytime. Åh vräkte i mig god glass, mums!! Man ska ju energiladda ;)

Boka in en tid på en salong för att få ögonbryn och fransar färgade och brynen proffsigt plockade medan du relaxar. Detta var väl investerade pengar anser jag. Faktiskt var det första gången jag gjorde det före jag skulle föda barn. Åh vad det har sparat tid. Jag ser ju lätt sminkad ut trots att jag inte gjort mer än tvättat ansiktet.

Gå till frisören, det är inte läge att byta frisyr, eftersom håret som gravid och sedan efteråt kan skilja sig mycket åt. Men med fräscha toppar känns livet lite lättare att leva. Dessutom blir håret lättare att sköta.

Gå åh köp dig något fint, varför inte något fint gravidplagg. Det vanligaste är att man inte kan ha så mycket andra kläder på ett tag efteråt ändå. Nya kläder som man inte tröttnat på redan, kan göra tiden efter lättare att genomlida.

Den här delen har jag sämre koll på, för mig flöt tiden ihop totalt.

Kl ca 13-14 så kommer min nya barnmorska. Jag är mitt i en värk som överraskar mig igen. Den kom tätt på den före åh hade 2 toppar. Smärtan kändes massor i tappen åh överallt. M hängde över mig där jag satt på pilatesbollen helt ur fas med värken jag grät åh ylade. Pinsamt tänkte jag när värken gav med sig, att jag inte kunde kontrollera mig bättre.

Bm föreslår att jag skulle få EDA:n nu. Jag tänkte, nu vill de säkert ta hål på hinnorna åh sätta värkstimulerande dropp. Jag säger något om att jag inte tror nåt har hänt och ber henne göra en inre undersökning först. Den visade att inget hade hänt. Här sa jag att jag trodde det var en elefantbäbis så jag hade bara ungefär 300 dagar kvar att vara gravid.

Att byta till en sån där vit skjorta går jag med på utan problem, den tröja jag haft sedan fyra på natten börjar vara lite väl äcklig av svett. Åh kommer ihåg att barnmorskan kallade det landningsbana för bäbisen.

Bm fortsatte insistera på en EDA så jag sa ok. Tänkte att det lär ta lång tid för narkospersonalen att komma. Att det förmodligen blir så att jag inte kommer få ha EDA:n under hela förlossningen, eftersom värkarna under den här tiden kommer ofta och jag hade inget bekvämt ställe att ta emot dem på. Nu sitter jag i sängen. M är allt som håller ihop mig under dessa värkar. Att jag dessutom nu även vet att de inte gör någon skillnad kan vara tillräckligt för att förlora förståndet.

Hux flux var narkospersonalen i rummet! I min värld var det kanske 5 min efter vår diskussion med bm om EDA:n i verkliga livet, hade klockan blivit närmare 14:30. Dessutom meddelar barnmorskan glatt att hon har börjat duka för födelsedagskalas. "Knäppgök", tänkte jag. Jag var helt säker på att det skulle hinna bli lördag åtminstone.

Under förlossningarna med V åh Diddi var jag så pass upptagen av värkar att jag inte brydde mig om att få en nål i ryggen, men denna gång var jag ytterst medveten om vad som skulle ske. Konstigt. Värkarna fick mig att tappa uppfattningen om tiden men annat upplever jag åtminstone att jag har koll.

Att sätta EDA:n gick inte på första försöket. Det gjorde ont åh de värkar jag fick under den här tiden var fruktansvärda!! Jag nöp hårt i M. Tillslut sitter edan på plats.

Jag minns hur en undersköterska mäter mitt blodtryck. Hon vill ha kvar manschetten på min arm då hon ska ta trycket 3 gånger innan hon är nöjd. Åh eftersom jag verkar säga ok till det mesta fortsätter jag den trenden.

Jag sitter upp när det plötsligt känns konstigt i hela kroppen. Jag börjar sprattla med benen för att ge uttryck för detta. Men jag kan inte förklara närmare hur det känns. Några sekunder senare börjar jag må illa åh får en kräkpåse. Jag håller den åh tänker på hur ogärna jag vill använda den. Så kommer ännu en värk. Jag grips av panik. Jag sitter oskönt, dessutom mår jag illa!! Jag skriker att det här klarar jag inte av, att jag ger upp. Jag ber M ta över, jag har ju tagit hela graviditeten, nu är det minsann hans tur. Sedan tar värken över åh jag håller hårt i både m åh kräkpåsen. Jag tror att jag lade mig ner när värken kom, för efter den ligger jag ner, på sidan. Kräkpåsen behövdes inte under förlossningen - skönt.

I värken efter den så händer nåt mer, det börjar kännas superkonstigt i underlivet något jag låter hela rummet få höra.

Bm säger att det är vattnet som gått. Klockan är då 15:15 enligt pappren. Så de hjälps åt att få av mig byxorna åh allt annat. Sockorna behöll jag på. Blodtrycksmanshetten åker av åh inget mer blodtryck tas.

Så hör jag bm säga "åh här har vi ett huvud på väg". Snacka om att jag knappt kunde tro det. Men samtidigt är krystningen den del av graviditeten jag tycker sämst om. Jag drabbas alltid av dödsångest!! Så jag börjar skrika att NÄ! Det vill jag minsann inte, det går inte att det kommer ta död på mig osv. Men värkarna slutar inte bara för att jag vill det. Bm säger att om jag vill kan hon lägga en bäckenbottenbdövning, åh jag har sån panik och sånt obehag att jag tar det. Sedan vrålade mig systematiskt igenom nålstick som krystvärkar.

Trots att jag hatar att krysta och är livrädd för dödsångesten så ska jag vara helt ärlig, jag hade knappast velat ha det där jävulska trycket mot ändtarmen en sekund mer än behövligt. Så trots att jag vrålar NEJ så kan jag inte stå emot utan krystar nästan precis som de vill att jag ska göra. Förstoppningen som förföljt mig i över 20 veckor och som jag trodde jag lyckats få bukt på nu i slutet visar sig inte vara borta, långt ifrån!! Så mitt i krystningen skäms jag över att jag skiter på mig i varje jäkla värk. Jag ursäktar mig åh tar i för kung och fosterland. När jag krystat 2 gånger på en värk får jag panik och vill ge upp. Men de får mig att fortsätta igenom att säga att bäbisen inte slutar göra ont förrän jag gör som den vill. Åh jag gör som de säger.

Någonstans mitt i krystningen får jag en längre paus (tror jag) i vilken jag berättar för M vilken förnedrande situation detta är. "Ligga typ naken, skrika och bete sig som en idiot åh skita på sig...." I ett annat uppehåll frågar jag om man kan känna huvudet, det kunde man visst. Men när jag testade kände jag inget. Jag torkar av mina fostervattenskladdiga fingrar på m's tröja åh gör en minnesanteckning om att han måste lägga den i tvättkorgen sen. Bm frågar även om jag vill ta emot bäbisen, något jag svarar att jag vill. (Det hade jag i hemlighet funderat på att be om under graviditeten men aldrig vågat uttrycka).

Sedan pressar jag ut en stor del av huvudet åh efter det skriker jag nog mest. River M på axeln åh när han beklagar sig åh säger att det gör ont!! Så ryter jag bara åh vad tror du det här gör för mig då!!! Sedan så får jag inte krysta. Det gör bara så ont. Jag skriker mina ljusaste tjejskrin åh önskar mig bort. De vill att jag ska andas åh vara tyst men det går inte.

"I nästa värk vill jag att du ska avvakta lite och sedan pressa allt du kan så har du bäbisen på bara någon värk till. I min värld kunde hon lika gärna sagt att inom 100år kommer detta smärtsamma tryck försvinna,och du kan krysta ut din bäbispensionär. Men sagt och gjort, jag lyssnade på vad dom sa. På värken efter denna kom hon.

Känslan när enbart bäbisens huvud är ute, då sliter det i mellangården och trycket finns kvar. Men man har fortfarande kvar något stort i magen. I och med att kroppen trycks ut ramlar magen bokstavligt talat ihop åh man har bara en degig klump kvar där bäbismagen bara någon sekund tidigare var.

Jag fick tag i och lyfte direkt det lilla hala bajsindränkta knyttet upp på bröstet. Jag pussade henne på huvudet och kunde för första gången säga hennes namn till henne. Esmee, lilla gumman!! Åh tro det eller inte men hon luktade svagt banan!! Den enda frukt som jag inte kunde få nog av under graviditeten.

Sedan kom moderkakan ut. Jag kontrollerades för eventuella bristningar, åh sista gången jag föder barn, slapp jag massa stygn! jag hade inte en endaste liten skråma!! Vilken skillnad det var efteråt. När man har massa stygn känns underlivet som en babiansjärt, man har lätt ångest inför toalettbesök mm. När man slipper det så är man ju nästan som vanligt (om man borster från blödningen då..)    

Modrkakan visade BM upp när allt var klart. Den är så fantastisk på nåt sätt. Ni som orkat läsa detta och ska föda barn någongång ta tillfället att se detta livets träd!! Bäbisens bostad i de ca 10 månader vi bär dem under vårt hjärta.

Vi fick in gofika och bubbel i vanlig ordning och blev lämnade ensamma att lära känna det nya livet. M sa för någon dag sedan att det är nästan värt allt annat runt att föda barn när man får in den där fikabrickan.

Esmee föddes fredagen den 5/10 kl 15:43
Hon vägde 3840g
Var 50 cm lång
Huvudomfång: 34cm
Apgar: 9/10/10

Första skötningen, eftersom hon var helt bajsindränkt blev det en snabb tvätt innan påklädning.. Något som inte bara var till Esmees belåtenhet..

Dagen efter fick jag veta att hon fötts i vidöppen hjässbjudning, något som försvårar för mamman att krysta ut bäbisen. Trots detta krystade jag endast i 11 minuter. Undrar hur kort tid det hade tagit om hon valt att inte busa så med mamma.

Efter förlossningen, blödde jag till lite och var så pass ur att jag fick ha kateter fram till morgonen efteråt. Det var jätteskönt tycker jag. Jag fick en chans att både vila och vätska upp mig innan jag tog tag i allt.

Trycket som jag skrivit om att jag fick i ändtarmen visade sig bero på det dubbla tryck den blev utsatt för under utdrivningsskedet. Att vara fylld med avföring och krysta ut en busig bäbis klämde tarmen. Nu är det där trycket helt borta.

Nöjda och glada, trötta nyblivna 4-barnsföräldrar

Först så måste jag ursäkta mig om jag skriver för långt och utdraget. Men jag skriver även för mitt egna minnes skull. Det här är sista gången jag föder ett barn och jag vill bära med mig upplevelsen så hel jag bara kan.

Den här delen av förlossningen var egentligen bara en lång transportsträcka utan att något egentligen hände. Jag minns min frustration. Jag till och med skämdes över att vi var där och tog upp en plats och tid personalen kunnat ägna åt någon annan. Tänkte även på hur fel alla haft som sa att när förlossningen sätter igång kommer det gå undan.

Torsdag 5/10 ca 05:00
Vi blev mötta av en äldre barnmorska som jag pratat med tidigare under natten. Hon sa att hon hade väntat på mig 4-barns mamman. (Det kändes lite overkligt när hon sa fyrbarnsmamman, men det skulle ju snart vara så).

Vi fick gå en bit för att komma till intagningsrummet. Det var större än på gamla förlossningen, vilket bara kan ses som positivt. Jag satt mig på den sköna stolen och gjorde en CTG-kurva. Fick till skillnad mot tidigare gånger även en sån där pulsklämma på fingret. Jag var så varm och svettedes något kopiöst. Kände även av ett lätt illamående.

Det kom några värkar, varannan starkare än den andra. M sitter som vanligt när han har någon minut över och spelar spel på sin mobil. Sedan en inre undersökning på det. Öppen 6cm åh lite kvar på tappen, men det var så mjukt och gynnsamt. Inskriven ungefär 05:45 Yes, kände jag, äntligen så har kroppen bestämt sig för att sluta luras.

Vi får gå till vårt förlossningsrum, sal F. Där jag får en nål i handen och sedan lämnas vi av vår nattBM, hon meddelar att vi kommer ha både en student åh en rutinerad BM på förmiddagen.

Jag satt mig med en tidning som jag hittade på rummet åh M plockade fram ipaden och började spela. Vi var väl ensamma rätt länge. Bland annat så passade vi på att knäppa bilder på magen. Men värkarna är mindre jobbiga nu. Men det är inte ovanligt att det blir så när man byter miljö under förlossningen, så jag tog det hela som en välförtjänt paus innan allvaret. Jag sitter på en stol åh lutar mig över de kuddar som finns på sängen när värkarna kommer. Men eftersom det tar ett tag att få igång klockningen ber jag tillslut M ladda hem en sån app till sin mobil sedan överlåter jag klockningen till honom. (Nåt vettigt kan han ju bidra med, tyckte jag. )

Vår dagbarnmorska heter M åh studenten heter E. M är samma bm som jag hade aurorasamtal med när jag väntade Diddi. Hon och studenten gjorde en inre kontroll, öppen 7 cm sen höll de på superlänge åh jag skulle visst guida studenten så att hennes undersökning gjorde lika ont som den som BM gjorde. Sedan skulle mina spinaetaggar åxå kännas på eftersom de var så tydliga. Lite mer inre undersökning än vad jag hade önskat kanske. Men studenten ska ju lära sig. Konstigt bara i och med att denna bm minns det vi pratat om under våra samtal 2010/2011
Sedan blev jag i sängen 2 timmar med en CTG-kontroll. Jag satt åh det var skönt, det gick bra, åh värkarna fortsatte vara svaga och glesa. Jag sov mycket av tiden jag satt där. Äntligen fick jag även något att äta, fil och flingor. Men de var inte så goda. Åt ändå lite. M gick ner till kafeterian åh köpte mat (samma skitställe som jag var hänvisad till när K opererat tån).

Under förmiddagen funderade jag ofta på vad i hela friden jag hade att göra på förlossningen överhuvudtaget. Det hände ju inget, åh med så lugna värkar hade jag ju kunnat plocka in våra äpplen tillexempel.

Efter kurvan ville även BM få lite fart på mina värkar. Så det blev höftrullningar på pilatesboll som ordinerades och sackosäck att luta mig mot. Jag fick även in en liten lunch, lasange åh en halv tomat. Vid något/ några tillfällen sa BM till M bakom ryggen på mig att hon inte tyckte att jag skulle ha någon EDA under denna förlossning. Något jag inte tycker att hon hade rätt att säga något om då det var ett av de få sakerna jag verkligen önskat att få.

(Med facit i hand hade jag kanske fött Esmee redan under förmiddagen om jag fått min EDA. Jag minns att jag funderade på att be dem ta hål på hinnorna åh sätta em EDA, men vågade inte. )

Jag flexade mycket till en början efter jag ätit. Bland annat stod jag och fuldansade med höfter och gung i rumpa åh knän till bla. Michel Jackson åh andra låtar med rätt gung i som spelades på rix. M filmade det spektaklet :) Sedan satt jag på bollen åh rullade höfterna och läste mer ur tidningen jag hittat. Samt bråkade med dålig internetuppkoppling och bloggade mellan värkarna.

Värkarna gick bäst att dyka igenom sittandes på bollen med huvudet inkört i sackosäcken. Snabbt blev värkarna effektivare. Dvs. Tätare och lite mer intensiva. M fick ofta värma vetevärmaren. Däremellan var han helt uppslukad av alla spel han kunde spela utan internet på ipaden. Men när jag fick en värk fick han släppa spelet, starta klockning och trycka mig bak på ländryggen, eller killa mig på magen.

(Surt att vi inte fick med oss någon fungerande underhållning som ex min dator och någon bra serie att kolla på, det hade varit ett bra sätt att få tiden att gå och minska dåliga tankar hos mig.)

Kl var efter 13 när den nya barnmorskan skulle komma. Då hade värkarna börjat göra betydligt ondare. M fick inte längre göra annat än luta sig tungt över mig så jag fick hjälp att vara tung igenom värken. Det var först då som värkarna gjorde lika ont som de gjort hemma innan vi åkte in. Plötsligt mitt i en av dessa värkar var det inte skönt med vetevärmaren längre. Jag minns hur värmen ökade smärtan och i panik fick jag M att ta bort den.
Strax därefter kom vår eftermiddagsBM åh skulle presentera sig. Då var jag naturligtvis mitt i en värk, som rev och slet mig i underlivet att jag trots att jag inte ville det grät av smärtan.

Jag tänkte börja på min förlossningsberättelse nu, dels för att jag vet hur svårt det är att få tid till att skriva ner den senare när jag kommit hem och på riktigt påbörjat livet med fyra barn. Just nu på bb, blir det lyxtid ensam med lillan

Torsdagen 4/10

I alla fall så var jag till barnmorskan den 4/10 hon gjorde en inre kontroll och även en hinnsvepning. Jag var då öppen 4 cm.

Inte så länge efter det ökade mina sammandragningar och även mina förvärkar i antal. Vid middagen hade jag så pass kraftiga förvärkar att jag bestämde mig för att klocka dom de var glesa och ca 30 sekunder långa. Jag tog alvedon och de försvann mer eller mindre. Besviken bokade jag in en kvällspromenad med min syster E.

På kvällen fick Diddi mysa ordentligt tillsammans med mig i stora sängen. Han somnade gott nära mig och det kändes så bra. Man vet ju aldrig hur många gånger till bara vi skulle kunna ha ett sånt kvällsmys.

Efter det tog jag en promenad med syrran på ungefär en timme, av det fick jag lite fler onda sammandragningar men det var fortfarande glest och hanterbart. Lätt besviken, gick jag till sängs för en inte händelserik natt, med varm vetevärmare till de onda något jag hade... Men, de där onda sammandragningarna ville inte ge med sig, utan när alvedoneffekten avtog blev smärtan tydligare. Gick ut på internet åh skrev på minbebis men ingen var inne, samma sak på babyboom. Kände mig ensam med mina onda sammandragningar.

Värkarna som jag så smått började kalla dem var fortfarande glesa och närmare minuten långa. Klockan var nu över midnatt då jag med hjälp av informationen från värktimer ringde för att rådfråga förlossningen.

Där fick jag rådet att testa ta en citodondos och se vad det skulle ge. Sagt och gjort jag proppade i mig citodon åh värmde vetevärmaren ett par gånger till. Klockade värkar åh kollade på 112 på liv och död. Någon gång vid efter ett så slumrade jag till lite, jag kände av värkarna och vaknade till så jag kunde klocka dem. Någon värk missade jag att klocka eftersom jag drömde hur jag klockade den istället.

Vid halv fyra vaknade jag helt av en värk som rev igenom mig det slet i tappen åh smärtbandet runt den nedre delen av magen drogs åt så jag nästan tappade fattnigen. Eftersom jag var totalt oförberedd på den värken ålade jag runt i sängen och kämpade för att lyckas andas mig igenom den. När 3 till likadana hade kommit hade jag fattat beslutet, dax att väcka min mamma (barnvakten) åh även m. Sagt och gjort. Informerade tydligt om att det inte var bråttom, men att jag förmodligen om si så där någon timme inte skulle klara mig utan smärtlindring. Vi började göra i ordning det sista M tog en dusch åh jag fick på mig lite kläder (m sa att byxorna var allt annat än rena - men det kunde jag inte bry mig mindre om just då, en värk var på gång och jag ville möta den liggande soffan).

Klockan var strax före 5 den 5/10 när vi satt oss i bilen och åkte in på förlossningen. Det enda jag tänkte på under vägen dit, var hur ogärna jag ville ha en värk i bilen. Men det fick jag såklart, där det var som guppigast. Vi lämnade väskan i bilen, eftersom jag fortfarande trodde att min kropp bara spelade mig ett smärtsamt spratt - lilla fyran kallades inte elefantflickan sista tiden i magen för inget...

Åh nästa resa tar vid. Livet som fyrbarnsmamma!!!

För att hjälpa *värk* bäbban ner sitter jag åh gungar på pilatesbollen. Det verkar ge önskad effekt. Värken river på ett annat sätt när den kommer. Det riktigt sliter i tapen åh pressar mot tarmen.

Vid 12 var jag öppen ca7 cm. Så det *värk* har varit en långsam morgon. Typ så att jag skämts över att jag åkte in när jag gjorde det. Men när jag kom in avstannade det åh kom inte igång igen förrän typ nu efter 12. För en timme sedan dansade jag sipersexigt till bla michel jackson åh andra låtar med bra rytm i som de spelar på rix fm. Men nu är det pilatesbollen som gäller. Nu river värkarna på samma sätt som när jag låg ensam i sängen och fattade beslutet att det var dax att åka in på en koll.

Min internetanslutning lämnar mycket att önska just nu. Så jag ska städa bland *värk* blogginläggen när jag har bättre täckning. Vet att det har blivit lite dubbletter på inlägg åh bortfall med bilder.