Ikväll känner jag mig nere. Det finns saker jag skulle vilja skriva om som jag inte kan skriva om för jag lovat. Det som gnager mest kan jag inte prata med någon om. Tyvärr är det något som inte kommer försvinna. Tyvärr är det endast ett långsamt förväl.

Det blir lite som om det satt en flodhäst mitt på köksbordet när man ska äta middag men ingen har tillåtelse att nämna flodhästen. Det leder till att flodhästens närvaro skapar grubblerier hos alla, men på grund av att man inte ska nämna det kan missförstånd och onödiga frågor skapas.. Till exempel, är det ok att fråga hur någon mår om det är kopplat till flodhästen, om flodhästen inte var i vägen skulle den frågan inte anses som påträngande utan som omtänksam. Idag gjorde jag misstaget att just ställa den frågan, hur mår du (jag vet att hen är sjuk) jag ville visa intresse, ställde enligt mig endast en omtänksam fråga. Men frågan mottogs med ilska. Åh efter det avslutades samtalet snabbt.

Tack vare denna flodhäst har en relation blivit lika avlägsen som om ena parten plötsligt flyttat till en annan kontinent tex. Usa. Men utan direkt förvarning. Nu kommer vi bara att kunna ses vid enstaka tillfällen under sommaren precis som om vi endast kunde ses under semestern, om vi nu får ledigt från jobbet alla samtidigt. Detta är också något vi inte ska prata om. Detta är något som vi inte heller kan prata med barnen om. Från att hälsat på hit och dit året runt så blev det plötsligt slut på besök flera besök i månaden reducerades över en natt till kanske 5 besök per år. Lite skillnad utan förklaring.

Förr kunde vi prata om allt, men nu på grund av denna flodhäst kan vi inte det flodhästen mår dåligt av saker som inte är lättsamma. Mitt bollplank i svåra frågor har börjat ducka, nu har jag inget bollplank längre.

Jag känner mig så jävla ensam i allt det här. M är inget bra bollplank. Han är inte intresserad, ids inte sätta sig in i olika situationer för att på så sätt hitta en lösning till olika problem. Att själv lösa problem kan vara svårt. Men från och med nu måste jag lära mig det jag hade lika gärna kunnat ha flyttat till Afganistan. Där jag inte känner någon, inte kan språket och så vidare och inte har råd att ha telefonkonferenser med mitt gamla kontaktnät. Just nu känner jag mig ungefär lika ensam som jag troligen hade gjort då..

Jag vet inte vad jag ska göra. Känns mest som om jag behöver gråta en flod. Kanske kan jag spola bort den där jävla flodhästen då...

Trodde först att jag inte direkt saknade något. Men nu vet jag vad jag saknar, åh har saknat länge nu. Ett socialt liv. Jag har typ 2 vänner att prata med, mest via telefon. Den ena bor inte här åh den andra har fullt upp med flytt och sitt (vi ses några gånger per år). Men nu i och med den diagnos en nära mig fick nu i höst är mitt sociala umgänge ännu mindre.

Jag saknar vuxna människor att umgås med. Jag saknar kontaktnät. Men med 4 barn, hur träffar man folk, lixom? Lägg på det till att jag är en jävligt blyg tjej åh det blir SVÅRT att utöka vänskapskretsen.

Så ofantligt snuskigt trött och less! Barnen åxå. Åh tiden verkar ha stannat typ. Segt. Drack tom. Kaffe för att väcka mig, men inte ens kaffet gav energi, bara illamående.

Det behövs röjas efter middagen, meeeen miiimii håller på att amma just nu så det får vänta lite. Ibland kan det vara skönt att va ensam med alla barnen när m jobbar långpassen inder sina helger, men just nu hade det vart lite nice med ett extra par händer. Det som åxå hade varit lite skoj är om jag haft någon att bjuda hit ikväll lite vuxensällskap, en kackelstund med någon hade vart kul.... Men, då ska man ju ha ett socialt liv åh det har jag inte... Så det får bli big bang theory på surfplattan åh sova som vanligt. Spännande......

diddi stod åh kastade ut saker ur en leksakskorg i vardagsrummet. V fångade grej efter grej. Jag sprang åh hämtade paddan för att filma.. kastleken hade dock upphört när jag fick igång kameran.. men jag filmade detta istället.

en bild på sovrummet tagen för några år sedan, rummet är sig likt, men det är andra färger på textilierna just nu..

Det kanske låter lite väl tråkigt, men den plats som är en favorit just nu är sovrummet. Det är målat i en feng shui färg som upplevsa behaglig på dagtid och på natten blir det mörkt! jag väljer att skriva om sovrummet eftersom det är där vi spenderar mycket tid här i livet. Sovrummet är viktigt. Just nu är det jag och Miiimii som sover i den stora sängen tillsammans. Vi har löst det så för att då är ingen av de små ensamma om nätterna, plus att alla får sova bättre.

Det är så oerhört skönt att helt jättetrött på kvällen, sätta sig där och mata miiimii för natten och sedan slockna efter att hon somnat och sover gott. Kyrpa ner bland de fluffiga kuddarna och kura ihop sig under det härliga täcket och sakta glida iväg till drömmarnas rike....  

Något jag börjat fudera på är att mjuka upp stilen något i sovrummet med lite romantik, kanske en ny fönsterlampa, nyagamla kuddöverdrag och lite mera spets. Dessutom har vi sagt att efter föräldraledigheten åh första året av intensivt vabbande ska vi köpa en ny säng, den vi har nu har sina år på nacken och närmar sig sophögen..