Det är kanske den dagen på året jag har sämst relation till. Den dagen man borde tycka om.

När jag var liten så var det en jobbig tid. Som mobbad i skolan, längtar man sällan till skolstarten på hösten. Åh skolan började antingen just på min födelsedag eller någon dag före eller efter.

Sedan så har typ de flesta av mina längre relationer tagit slut i närheten av min födelsedag.

Än i dag innebär min födelsedag mest ångest. Nu för att varje gång det datumet passeras blir jag allt äldre och närmare döden.

Sen har jag aldrig heller haft någon rolig fest/ kalas för att jag fyller år. Den enda gången jag skulle ha kalas som liten fick jag som födelsedagsbarn åh allt ändå inte delta i lekarna. Det kan ju i och för sig vara mina föräldrars fel åxå. De hade inte planerat in någon lek eller nåt. De bjöd på fika sedan var det fri lek.

Så, som sagt var, min favoritfödelsedag väntar jag fortfarande på ska inträffa. Jag har förmodligen den kvar framför mig ;)

Kalsongerna på, vi testar åxå pottan då åh då.

Dagens resultat; diddi kan ta av kalsongerna springandes. Åh han kissade en droppe på pottan.

På språng mot bion upptäcktes att jag glömt plånboken hemma!!!

Så nu sitter vi på bion som börjar kl 15 istället. Sune i Grekland :)

Idag vaknade jag strax efter kl 6 åh mös först länge i sängen med miiimii sedan var det dax att starta dagen. Jag var lite sugen att bjuda familjen på mysfrukost så jag bakade scones kokade te och dukade fram massa pålägg och tände ljus. Mysigt var det.

Idag är det superkallt ute, nästan -16 grader, så det jag tidigare i veckan längtat efter får vänta. Det är för kallt för att grilla korv över eld, that's it lixom. Senare idag ska jag istället ta K och V på bio vi ska se Sune i Grekland.

Ha en skön söndag!!

Detta skulle jag egentligen publicerat igår, men det glömdes bort. Det finns många minnen, åh jag väljer att inte ta ett minne från tiden som mamma utan gå bak i tiden mera.

Det sträcker sig över en helg det är höst. Jag är 14 eller 15 år. Jag ska vara med i klubbmästerskapen i dressyr och hoppning. Helgen till ära hade jag fått ena ögat fullt med vaglar, så jag såg inte direkt vacker ut. Men utseendet spelade inte så stor roll.

På lördagen red jag min häst Tina till ridklubben. För åh göra en lång historia kort så överraskade jag igenom att vinna vandringspokalen. Tina var ett osäkert kort på tävlingar. Hon var en riktigt nervös häst, men om hon hade nerverna under kontroll var hon svår att vinna över. Hon hoppade riktigt bra åh var supersnabb i svängarna.

På söndagen upprepade jag proceduren åh red Ballerina till ridklubben för dressyrtävlingen. Jag minns hur jag innan det var min tur hur jag gick in i klubbhuset åh såg pokalen stå där. Jag minns att jag tittade noga på den, åh önskade att jag fick vinna den. Men, jag visste åxå att jag var chanslös. Alla trodde att min ridlärare skulle vinna, Camilla på sin fina dressyrhäst.

Jag startade sist. Som vanligt hade jag fjärilar i magen när ekipaget före mig gjorde sitt (camilla var näst sist). När jag red in på banan försvann nervositeten och ett lugn spreds över mig. Även det som vanligt.

Jag minns hur jag tyckte allt gick bra, fram till då jag red fel väg!!! Domaren sa till mig och jag åtgärdade misstaget. Nu helt säker på att jag inte ens skulle få en prisplacering pga detta poängavdrag.

Efter ridturen lämnade jag min häst till skötaren och var i närheten av resultatlistan när det mest osannolika och otroliga hände. Ut kommer det en funktionär med mitt resultat åh hon flyttar ner HELA listan så mitt resultat syns högst upp!! Jag hade vunnit. Lika förvånad och överlycklig som jag blev, var nog åxå min ridlärare men inte överlycklig utan sur.

När vi skulle rida ärrvarven så var det inte med gott sportsmanship som hon var den gode 2:an. Men det gjorde ingenting. Jag var lycklig ändå.

Än idag kan jag inte förstå hur jag lyckades vinna poängmässigt över min ridlärare. Alla oddsen var emot mig redan INNAN det faktum att jag dessutom fick ett stort avdrag pga att jag red fel. Men ibland lyckas man ändå!! Åh det är jag så glad över.

Jag var först med att bli dubbel klubbmästare. Mitt namn är faktiskt de sista namnen att graveras in på pokalerna. Året efter användes de inte.