Valborg, vab med två små snorisar. Jag tog med dem ner på stan. Jag var bara tvungen att prova ut nya glasögon å solglasögon. Gillar mina gamla men då glaset har blivit lite väl repiga å det kostar mer att bara byta glas så var det bara till att ta tag i problemet. Med 2 barn som just då verkade ha extremt mycket ork för att vara så förkylda, blir man rätt effektiv i letandet. Så det gick rätt fort.

Det blev även en sväng förbi glitter för lite nya accessoarer. Det blev bra. Å barnen fick lunch på mc Donalds.

Sen ringde M, de hade fått magsjuka på jobbet. Eftersom vi gärna undviker att få hem magsjuka till oss om vi kan, så får M hålla till i kvarterslokalen ett par dagar. Men vi ska ändå bygga tillsammans i helgen. Vi ska bla. få dit stödribban å göra färdigt med stolpar och en sektion till. Å på lördag blir det till att köpa mer material för att kunna slutföra jobbet. Så nu är det bara att hålla tummarna för att M har tur å slipper åka på magsjuka.

Vad anser ni?

Imorgon tänds majbrasorna överallt i vårt avlånga land. Jag anser själv att titta på en brasa inte är superintressant. Det brukar oftast bara bestå i en lång kall väntan och övertrötta barn. I år jobbar M å jag ska därför fira valborg ensam med barnen.

Jag hade inte tänkt att vi skulle gå till någon brasa. Då det känns tufft att hålla koll på alla 4 själv. Dessutom lär 2 av dem bli väldigt trötta. Men idag började jag fundera. Är det själviskt av mig att välja bort majbrasan? Tar jag bort en härlig upplevelse för barnen? Är det med majbrasorna som med nyårsfyrverkerierna, näst intill obligatoriskt att titta på dem? Som ensam vuxen känns det bara jobbigt. Jag kan hellre tänka mig att vi för en myskväll med nåt gott tilltugg å kanske någon bra film.

Är det någon fler som vill välja bort att gå ut till någon majbrasa?

För exakt en vecka sedan rev vi bort det gamla räcket.

I veckan körde M bort det gamla och handlade in nytt material.

Idag i isande vindar tog jag å M fram verktygen och började bygga ett nytt räcke. Det tog en hel eftermiddag innan resultatet blev såhär

Det är inte riktigt färdigt ännu, det fattas en ribba längst ner. Vi avvaktade för att känna på resultatet innan vi sätter den. Dessutom så blir det en stödbjälke mitt på den höga sektionen och en överliggare på den lägre.

Jag gillar looken. Hoppas att slutresultatet blir prima. M gnäller om att vi borde byta trallen åxå, men det vill jag inte gÅ med på. Den är fräsch och att göra det känns som ett slöseri av både tid, miljö och pengar. Hellre ägnar jag tid åt att använda trallrent och göra trallen ordentligt ren.

Vad tycker ni, hiss eller diss?

I torsdags var det en glädjens dag. Hällsboskolan invigdes i sina nya lokaler. Det är helt perfekta lokaler för att ge barn och personal de bästa förutsättningar till att ge och ta emot kunskap. Det var så att man faktiskt fick torka lite glädjetårar när barnen och lärarna sjöng i aulan. Det här är ett bevis på att den lilla människan kan göra skillnad mot en stor myndighet. Att ha varit en del i den kampen och nu få se resultatet som tack vare vår kamp blev så bra. Det är ju så att barn som redan har svårigheter är det bättre att de finns fler skolor i landet. Så att om man nu behöver, blir kanske flytten mindre drastisk. Hällsboskolan i Umeå har växt de senaste 2 åren mer än vad SPSM hade räknat med från början. Samtidigt som de fortsätter hålla samma kvalitet på utbildningen. Det är något som vi som har våra barn där märker dagligen.

Generaldirektör Greger Bååt var på plats och klippte bandet. Då hade vi även tur med vädret då det strax innan kom en hagelskur. Aprils väder är ju oberäkneligt.

Sedan så fick vi äta tårta innan det var dax för att gå till aulan för lite uppträdanden och sedan en föreläsning av Simon Sjöholm som trots grav språkstörning och dyslexi klarade skolan med bravur!

Å sist men absolut mycket tänkvärt och ord att ta med sig igenom livet, ett citat från föreläsningen som Simon höll för oss.

här är det en sliten mamma. Trött efter en massa tidiga mornar å alldeles för sena kvällar. Däremellan tenderar tillvaron vara fylld av stress å måsten. Det sämsta med att rodda familjepusslet själv denna veckodag är att jag är dränerad på all energi. Å likaså är barnen trötta å speedade på samma gång. För mindre än 10 minuter sedan var det ett skrikkaos hos oss. D å E var trötta å arga på mig för att de inte fick dricka läsk i vår säng. Deras ilska å gråt blev avslutningen på vårt försök till fredagsmys. (Fattar egentligen inte varför jag kämpar på med det när vi egentligen inte orkar med det.)

Sedan middagen har jag städat å fixat, serverat chips osv. Å nu nattar jag E medan D sitter bredvid å käkar chips. Jag är så trött att jag skulle kunna gråta en skvätt. Men när E somnat ska jag hänga tvätt å köra igång Doris för en till omgång av golvet.

Så förmodligen blir det alltför sent ikväll igen.... Ä imorgon tidigare än vad jag skulle behöva..

När jag V å K åkte hem från stallet ikväll så blev jag bara tvungen att stanna bilen å fota utsikten som vi kommer ha från vår tomt. Det slog mig då att det är en sådan märklig känsla. Jag längtar hem till ett hus som ännu inte finns någon annanstans än i drömmarna. Men denna längtan är stor. Vi drömmer om när vårt hem börjar ta form. När någonting börjar bli verklighet.

Tills dess fortsätter vi leva här och nu. I det hem som en gång var fantastiskt rätt för oss. Men som nu känns som
ett par lite för små jeans. Ni vet den där känslan då de hasar ner å bilringen (fläsket) blir synligt. De där brallorna som man vet att man egentligen inte borde ha på sig men ändå ibland tar på, å ångrar sig timme ut å timme in, samtidigt som man funderar på att kanske börja träna nåt nytt eller kanske bara banta litegrann... Men en familj fylld av individer som man älskar, som för livet komplett går inte att banta. En sån familj växer/ mognar å tar allt mer utrymme. Å då blir det snabbt platsbrist.

Nä nu måste jag smörja händerna å sova några timmar. Snart är det dax att åka till jobbet igen. Kl 04:55 ringer klockan...

Nu har Damien äntligen fått ha sitt kalas. Å han verkar mycket nöjd över paket å allt annat.

Nu blir det hem å ladda inför simskolan å en stund i stallet :)

kl 11 skulle vi vara på Leos lekland för att ha Diddis kalas. Nu är kl 12:04 å vi är på väg hem.
Orsak?
Jo betalkortet blev visst kvar hemma!

Så går det när det är en sim ska lyckas knyta ihop allt. Komma ihåg allt. Göra allt samtidigt som man får höra att man bara gnäller å är stressad. Konstigt?!

Så vi kommer nog inte hinna dit innan kalaset är över applåder till mig (för det är bara jag i vår familj som gör fel)