När jag väl kom igång idag så skottade jag av det lilla taket som är ovanför vår ytterdörr. Har tyckt att snön blivit lite väl tjock där. Självklart blev M galen på mig när han fick höra det, men jag hade sagt det som snabbast för någon dag sedanatt jag hade planer på att göra det under helgen..

Men pga att fönstret jag måste klättra igenom för att ta fönstret på baksidan är så mycket mindre blir det nog M som får ta på sig det projektet..

Det var lite jobb sen med att få bort all denna snö, men nu var det gjort och det känns ju bra naturligtvis.

V har haft en jobbig dag idag, så snart hon blivit tvungen att göra något som hon inte har haft lust med har hon "sälat" sig fram. (Lagt sig på golvet och dragit sig fram med händerna..) Drygt för alla inblandade parter. K har som vanligt njutit av friheten en helgdag ger och lekt för fullt på sitt rum all tid han inte varit ute eller typ ätit mat..

Nu ser de på tv och jag ska börja dra mig utåt på en promenad. Känner mig fet och äcklig och då brukar en promenad lätta på tjockisångesten.. Först ska jag bara... hänga en tvätt som precis blev klar, snacka om timing!!

Min farfar är som jag redan skrivit om inte så frisk längre. Han går sakta men säkert mot den sista vilan som man kan uttrycka det. Nu är han tillbaks på sjukhuset från det utredningsboendet han var på tidigare. På sjukhuset pratar de om att sätta peg på honom så att de kan sondmata honom eftersom han har sådana extrema problem med att få i sig näring.

Men farfar har själv uttryckt att han inte vill leva längre, han vill få dö. Tycker inte det är att respektera en gammal mans vilja igenom att sätta en peg på honom kommer de bara att förlänga hans lidande. Om de vill hjälpa honom tillfälligt med att få näring nu när han håller på att återhämta sig från en lunginflammation kan de väl sätta en vanlig sond via näsan! Så han återfår orken att kämpa på med maten.

Fast det är klart så skör som han är, vem vet om han kommer att klara av operationen som det innebär att få en peg på plats..

Har så dubbla känslor inför farfar just nu, har endast träffat honom 3 gånger sedan han började bli gammal och sjuklig . Nu har det gått ganska fort och antingen så har jag haft mycket med jobbet, haft massa olika baciller på besök (så som det är att ha små barn hemm som tränar upp sitt imunförsvar) eller som nu på slutet vart gravid/ illamående och mått för psykiskt dåligt för att klara av att se honom ligga där, nedbruten och på väg bort. Jag vill minnas den starka, hurtiga pensionären han var. Vet inte om jag klarar av att se honom alls. Men har lovt mig själv att om han lever när lille Damien har kommit ut till oss att jag snabbt som bara den ska åka och hälsa på farfar. Vill att han ska få hinna träffa sitt 3:e barnbarns barn om han hinner. Som dessutom kommer att få ärva farfars tilltalsnamn i mellannamn..

Vår efterlängtade bebis ska nämligen heta Damien, Seth (efter min farfar) Edward (efter M's farfar)...

Vi pratade inte så mycket om hur det går med maten. Jag tycker själv att jag har skött mig relativt bra trots omständigheterna.. Jag har ätit saker man måste tugga lixom, men skippat minst 2 av 3 näringsdrycker per dag.. Men den mängd jag har stoppat i mig räcker visst inte, så dryckerna hade behövts ändå..

Nu har jag dock blivit rädd för att mista de som blivit synligt av mina nyckelben, fånigt men sant..

Vi pratade mest om känslor. Sånt som jag har försökt hålla borta från dessa träffar, eftersom jag har ansett att det inte hör dit. Men jag var så förstörd igår att när jag kom dit var det första jag sa att jag inte hade något egentligt att säga.. Men gissar att R såg att det fanns en hel del bakom mitt försök till fasad.. Så jag började berätta, vet inte hur jag bar mig åt för att inte gråta men jag fixade det iaf..

Ny tid är på onsdag. Men allt känns så meningslöst. Träffarna på freja, träffarna med barnmorskan.. Känner mig som ett litet barn som vill lägga mig ner och skrika "VILL INTE" gärna sparka lite vilt i golvet åxå bara för att..