Ikväll tänte jag ta upp det där jag skre om i mitt inlägg igår länk. Tänkte att han kanske skulle kunna lyssna på mig. Men det hela slutade med att han började skrika och jag tappade den lilla självbevarelsedrift jag har och var inte så snäll mot mig själv..

Han tycker itne det är värt att veta det jag tycker/ tänker och känner. Han kan gärna diskutera förlossning med andra men uppenbarligen inte med mig. Det stör mig. Han vet hur handra har haft det under sina förlossningar, vad andra tog för bedövning osv.. Men den förlossning han ska närvara på då HANS bäbis ska komma ut verkar vara totalt ointressant. Han har ingen aning om hur jag vill ha det, vad som är viktigt för mig (jag som ska föda hans bäbis). Sa ikväll att jag inte vill ha honom där...

Vet inte riktigt, men just nu känns de orden väldigt sanna. Om jag har att välja på att ha någon med mig som är totalt ointresserad av att vara där och stötta mig där och då. Föra min talan om jag inte kan osv. Så är det ju lika bra att jag itne har någon med mig alls. Då kan jag ju lika gärna göra jobbet själv, precis som sist.. Även om jag då hade någon där - en ointresserad blivande pappa som mest av allt ville röka och dra på nåt jävla party eller nåt. Man är aldrig så ensam och otrygg som när man är med någon men ändå inte har någon att lita på.

Det känns mer och mer som om den enda man kan lita på är sig själv...

Inatt har jag visseligen fått sova, men så oroligt, massa drömmar utan egentlig betydelse som inte gått att sluta drömma. På nåt sätt har temat i drömmarna varit oroande, utan att jag kunnat sätta fingret på det. De var helt obekanta men samtidigt fyllda med föremån som jag känt väl genom åren, som en av mamma och pappas gamla skruttiga bilar. Den bostadsrätt som jag bodde i när jag blev mamma första gången och liknande ting. Men miljön allt var i var ny och skrämmande..

Däremot tack vare de nya tabletterna jag köpte mot min jobbiga halsbränna var effektiva och jag slapp perkulera allt för mycket när jag skulle lägga mig. Har även upptäckt att om jag äter motsvarande en matsked av något väldigt sött gärna med choklad i så lugnar mina ben ner sig och jag kan lättare komma till ro utan att plågas i 3-4 timmar först.. Åh den upptäckten är ju alltid värd något - trots att jag inte gärna äter sånt inför natten, det är ju inte en bra grej med en kaloribomb just då kanske..

Nu kan man ju undra varför jag just drar upp detta ämne en tisdagsmorgon.. Tja det beror helt enkelt på att denna amp pågår just nu.. Såhär är det för oss..

Min son K hatar att tvätta sig om händerna, ansiktet tja allt som har med tvål och vatten att göra. Gissar att vi i genomsnitt lägger 45 minuter på detta eviga j-la tjafs varje dag. Han skriker, slåss åh gråter. Mest irriterade är det att han kan gå in på toaletten och sedan bara stå där och tjura en stund, eller så kommer han ut och bara har blött upp sig - fullständigt men glömt att ta bort smutsen runt munnen, eller att han tvättar sig men sedan vägrar att torka sig.

För ett par veckor sedan så började han få utslag i ansiktet, tillslut kom jag på varför. Han hade tagit för vana att istället för att tvätta ansiktet torkade sig på handuken och sedan spritade ansiktet för att bli av med lukten.

Det är även inte en mammas dröm att VARJE dag när han antingen kommer hem med taxin från skolan/ hämtas på fritids ser ut som om han vore 1 år och precis fått börja äta själv, men den lilla missen att ingen har tvättat av honom. Han har intorkad mat runt hela ansiktet. Ser ut som en riktig lortgris. Det spelar ingen roll om jag pratar med personalen. De måste ju hjälpa mig och M i kampen för att han ska lära sig tvätta sig, torka sig och alltså inte längre se ut som en bebis efter varje mål mat..