Idag fick vilda åka till mormor åh där har dom plockat bär större delen av dagen. Nu sover hon, hon var helt slut när hon kom hem vid kl 17 åh vi åt middag tillsammans med mormor.

Jag tittade mig i
Spegeln och gav upp, nu har jag köpt hårfärg åh ska försöka piffa upp mig lite. Jag hatar att se ut som jag gör, som en fet fågelskrämma!!

Så nu ska jag hem åh fixa håret lite...

Idag väljer vi att lata oss lite efter frukost. K och v ser valfritt på sina tv:s på sitt rum. Jag m åh diddi ligger nere i stora sängen åh ser diddis favoritprogram, stora maskiner.

Skönt med lite vila efter all stess. Nu tänkte jag försöka slumra lite.

Jag är en riktig ryggsovare. Åh trots att jag nu kämpar med att placera amningskudden så det ska vara svårt att omedvetet lägga mig på rygg, sker det lite nu och då på nätterna. Åh så när jag vaknar till åh upptäcker hir kag sover följer alltid denna ångestladdade tanke med. Åh jag måste panikbuffa åh knuffa på magen tills lillan rör på sig lite irriterat.
Då slutar min puls skena åh jag kan åter lägga till kuddarna för att somna om.

Det spelar ingen som helst roll att bm har sagt att innan det ens finns en risk i att ligga på rygg för bäbisen mår mamman så fysiskt dåligt pga dåligt blodflöde att det är omöljigt att ligga kvar så.

Men jag gissar att det är den där fantastiska beskyddarinstinkten som spelar mig ett spratt lite då och då. En tanke åxå kring lillan där inne, hon kan i te vara så tung, för då hade jag aldrig kunnat lägga mig så ofta på rygg och lyckas vakna upp och inte vara påverkad annat än panikslagen över vad jag eventuellt kunde ha gjort. Men så minns jag genast hur trött i ryggen jag blir på dagarna och slutar genast tro på en liten lätt flicka, utan misstänker att hon väger närmare 4 kg när hon föds.

Fyller jag 30 år. Jag brukar sällan bry mig om min födelsedag, men i år hade jag åtminstone hoppats på att få ha en bra dag, kanske lite tårta och eventuellt äta middag på resturang. Men på måndag kväll ska vi på möte på Hällsboskolan om nedläggningen. Så det känns inte som om det finns en chans att dagen efter få ha en bra dag. Jag tippar på att jag kommer att ha så mycket ångest över hur det kommer att bli att det inte ens är värt att försöka göra något trevligt. Just nu planerar jag för att röja färdigt i garaget och fixa till i förrådet i källaren den dagen istället medan barnen är på skolan och fritids. Då måste jag åtminstone koncentrera mig på något annat. Visst kan det bli ändringar, kanske lite kontakt med tex. västerbottensnytt eller så. Kanske har vi efter mötet fått ny kämparglöd och vet mer vad vi ska kunna fortsätta göra för att kämpa för skolan..

Åh i värsta fall, blir det så jobbigt med mötet att vi får träffa lillan tidigare, jag vet ju redan nu hur min kropp reagerar på denna stressande och pressade situation.. vem vet jag kanske får en förlossning i födelsedagspresent....

Ikväll ska vi hjälpas åt att skriva ihop brevet om kim som jag ska lämna till beslutsfattaren som håller i mötet på måndag. Hoppas vi lyckas bra.

Håll tummar åh tår att brevet blir användbart.

Jag sitter och försöker skriva ihop ett brev om varför jag ansökte om en plats på hällsboskolan till min son K. Hur han var före han började på skolan och hur han är nu, och vad det skulle innebära för honom om skolan lades ner. Jag tycker att jag skriver och skriver, men ingenting känns som om det blir bra. Åh jag önskar så att jag kunde vara mer objektiv!! Men hur skulle jag kunna vara det?? Det är MITT barn det gäller, mitt första barn, som jag har burit inom mig en hel graviditet. Som jag tagit hand om i vått och torrt sedan han föddes.

Mitt barn som ända serdan han föddes har fått kämpa i motgångar. Allt ifrån läkaren på barnmottagningen som dömde ut honom när han var 2 månader gammal. Han behövde då en shuntoperation för att få ett liv, utan shunten skulle han dö. Men enligt läkaren så var han inte prioriterad till operation eftersom han haft ett högt tryck i hjärnan för länge att han förmodligen redan hade fått hjärnskador..

Sedan se honom gå igenom den ena plågsamma läkarundersökningen efter den andra under hans uppväxt. Där vårdpersonalen inte riktigt tagit mig som mamma på allvar eftersom jag var så ung. Fram till i vår då jag fått kämpa mot förra fritidspersonalens acceptans till de andra barnens mobbing mot min son. När det äntligen har löst sig och K fått börja på ett nytt fritids med personal som INTE accepterar någon form av mobbing kommer nästa grej, Till nu när Hällsboskolan hotas av nedläggning!! Den enda skolan som kan ge honom det han behöver för att lära sig så mycket som möjligt. Att jag och de andra föräldrarna dessutom kämpar emot en statlig myndighet som redan verkar ha bestämt sig gör mig inte mindre desperat och känner mig i en underlägsen position..

Fy faboian!! Ska vi aldrig få ha det bra, kan K inte få tur någon gång i livet, måste hela hans liv vara en enda uppförsbacke??

Jag har efter massa funderande kommit fram till att jag ska publicera det brev jag skrivit och skickat till olika politiker. Så här kommer det:

Hällsboskolan i Umeå hotas av ndeläggning

Specialpedagogiska skolmyndigheten har beslutat sig för att lägga ner en av de två skolorna i landet för barn med grov tal och språkstörning, Hällsboskolan. Det är skolan som ligger i Umeå som efter 2 års verksamhet hotas av nedläggning till hösten 2014. När vi föräldrar ansökte om en plats för våra unika barn blev vi lovade barnen en plats från åk 1 - 10 om behovet kvarstår. Detta löfte tas nu ifrån våra barn.

I det brev som vi föräldrar fick i juni så skyller myndigheten på att elevunderlaget är för tunt och att verksamheten inte går ihop ekonomiskt. Men myndigheten har inte marknadsfört sin skola för att öka upp elevantalet, dessutom ligger som vi föräldrar förstår ansökningar och väntar på beslut om plats. Till hösten börjar det fler elever på skolan, så att påståendet om för tunt elevunderlag stämmer inte. Myndigheten har inte heller försökt kapa kostnader för att rädda verksamheten, åtgärder som borde föregå en nedläggning.

Våra små barn som är inskrivna på Hällsboskolan här i umeå blir hänvisade till dövskolan i Härnösand. Där menar myndigheten att barnen ska kunna få likvärdigt stöd och hjälp med sina språkliga problem. Men myndigheten vet redan att det inte fungerar att blanda barn och ungdomar med så olika behov som dessa två grupper har. Gymnasieskolan i Örebro, där man blandat döva och språkstörda ska läggas ner eftersom det inte alls fungerar. Dessutom kan man inte skicka så pass små barn på internat. Våra barn har särskilda behov på grund av sitt osynliga handikapp, de är mer än andra barn i behov av en stabil och kärleksfull familj.

Frågan är också varför myndigheten väljer att lägga ner verksamheten i Umeå, då den till skillnad mot Hällsboskolan i Sigtuna klarat sig mycket bättre från skolinspektionens kritik.

På hemmafronten finns det ingen likvärdig hjälp för dessa barn att få. Umeå kommun har precis lagt den den kommunala motsvarigheten till Hällsboskolan och hänvisar barnen att söka hällsboskolan. Barn som har en konstaterad grov tal och språkstörning blir dömda till ett utanförskap både socialt och kunskapsmässigt. För våra barn som nu är inskrivna på hällsboskolan är det i stort sett omöjligt att återgå till den kommunala hemskolan efter 4 års frånvaro, en skolform, de tvingades lämna på grund av sitt handikapp.

Vi är en liten grupp som behöver hjälp att kämpa för våra barns speciella behov och även alla språkstörda barns framtid. Tiden är knapp, eftersom beslutet går igenom i slutet av september. Vi föräldrar på skolan är kallade till ett informationsmöte angående nedläggningen på måndag  20/8. Vi behöver all hjälp vi kan få.

Hjälp oss!!

/ Vi föräldrar till barnen i åk 3-4 på Hällsboskolan i Umeå