Här tänkte jag skriva om en händelse för ca 9 år sedan. Jag tror det var i slutet av januari i allafall. Dagen då mitt nya föräldraskap för alltid blev förändrat. Allt jag trott och hoppats på som mamma och drömmar jag haft för min bäbispojke slogs omkull.

Ögonblicket vi fick svart på vitt veta att han var ett speciellt barn....

Läkaren kom in till oss i vårdrummet, det var fredag omkring lunch, vi låg och halvsov tillsammans med K jag och K's pappa. Jag väckte J och läkaren gav oss sanningen i dess värsta form. Kortfattat så sa han att min lille fantastiske son behövde opereras. Han behövde en shunt. MEN, han hade på grund av tiden som gått eventuellt redan fått hjärnskador så han var inte prioriterad till operation. Den operation som han behövde för att överleva. Sedan i nästa sekund skrev han ut oss från sjukhuset, lämnade rummet och försvann.

Det kändes som om någon kastat ut mig i rymden, som om jag svävade omkring, tyngdlöst. Eller som om någon huggit av mig huvudet så jag bara bestod av ett huvud. Jag minns hur jag trodde jag skulle kvävas, jag lämnade K till J och bara gick/ svävade bort. Ut ur rummet, ner med hissen åh bort från sjukhusområdet. Utanför sjukhuset började jag gråta tysta desperata fruktansvärt heta tårar mot kall, kall hud. Tårarna bara rann och rann. Jag grät och gick i säkert 2 timmar. När syrran plockade upp mig hade jag istappar av tårar längs med hela framsidan på min jacka.

Jag vill öven dela ett till ögonblick, det ögonblicket då k äntligen fick sin livsnödvändiga operation.

Det var tidigt på morgonen den 5 februari.. K hade ända sedan läkarna konstaterat att han måste opereras blivit allt sämre. Tillslut, när vi fick träffa neurokirurgen insåg han hur dålig lille Kim faktiskt var. Vi blev inlagda direkt på neontalavdelningen. Åh blev först på operationsbordet på morgonen den 5/2.

Jag har länge förundrats över mitt lugn det där ögonblicket när jag lämnade mitt barn. Min förstfödde fantastiska bäbispojke till de två blåklädda ur narkosteamet som skulle ta hand om min bäbis. Det skulle skäras i hans kropp och huvud plus att de skulle borra i skallbenet. Jag borde ha gråtit, haft världens separationsångest. Men jag var endast lättad. Sedan hade jag åh K' pappa en bra förmiddag hemma hos min föräldrar. K's operation skulle ta många timmar. Vi hann till och med vänta 2 timmar på honom efter lunchen innan han åter var på vårdavdelningen. Operationen hade gått bra :D

Första bilden är tagen dagen efter operationen, andra bilden älskar jag det är som att K visar att vi kommer fixa detta

Utmaningar