Direktlänk till inlägg 22 januari 2013
Tanken på att mista nära och kära. Livet är skört, och tyvärr begränsat. Tanken på att alla en dag kommer att dö kan få mig att gråta. På samma sätt som jag ibland fäller några tårar för att tiden går så fort. Tanken på att Esmee är sista bäbisen som jag kommer ha, jag kommer aldrig mer att vara gravid, få upp ett nytt liv på magen osv.
Men även livets orättvisor, barn som får allvarliga sjukdomar osv.
Nåt som får mig att gråta ofta nu är den person som blivit sjuk, som på grund av det är jätte infektionskänslig. Med massa barn är ju alla årstider förutom sommaren kantade av infektioner. Det innebär att vi knappt kommer ses 10 av 12 månader per år och de 2 månaderna vi kan umgås kanske hen inte orkar träffa oss ändå pga sjukdomen. Jag gråter av egoistiska skäl lika mycket som för den förlust mina barn och denne person drabbas av.
Men livet är inte rättvist. Bara att inse..
Måste erkänna, jag är medlem här! En större klant, olycksalig individ är rätt sällsynt (de råkar ofta förolyckas i förtid..) M kallar mig för porslinsdocka (å då associerar jag det med en jättegammal porslinsdocka som mamma å pappa hade i sitt sovrum...
Inte den bästa sommaren... Först bröt jag foten. Å barnen drabbades av feber. K blev så dålig att han blev inlagd. Sen blev jag åxå sjuk. Nu är jag inne på åttonde dagen med rejäla febertoppar. Men på vårdcentralen kunde de inte hitta några fel på m...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | 31 | ||||||
|