Eftersom jag bestämt mig för att rensa igenom här hemma och lagt upp en plan fram till sommaren för att inte hålla på överallt samtidigt, har jag idag jobbat på lite med det som skulle hinnas med i februari. Vardagsrummet. Idag har jag attackerat bokhyllan med ett tillfredsställande resultat.

Imorse blev det en vanlig runda med skidorna efter lämningen på skolan. Härligt. :D lunch blev fisk, lite potatis och en god sallad. Under lunchen startade jag även ett nytt projekt. Som kommer att ta lång tid men vara värd varje sekund. Förbättra självkänslan. Till hjälp med boken på bilden.

Nu snart ska vi bege oss ut och leka samt bära lite grejs till förrådet. Nu är det mellisdax.

Efter att igår konstaterat att rastlösheten låg bakom mycket av lördagen många sammandrabbningar av fullkomlig syskonkärlek så stod det utevistelse på schemat för dagen.

Vi var ute på förmiddagen och busade på. Lunchen var rester av olika slag. Det gillar jag, rester är så snabbt och lätt att trolla fram till lunch på helgerna.

Diddi sov sedan, då tränade jag åh fixade för korvgrillning hos mormor. Barnen skulle få träffa deras nya hund Milo och se kalvarna Gösta och Bosse.

Det blev en lyckad stund på landet innan vi styrde kosan hemåt. Barnen trötta och hungriga.

Middagen blev minestronesoppa (v gillade den inte) och rostat bröd i vardagsrummet medan vi såg på djungelboken. Kvällsfikat blev det sista av traktortårtan.

Nu sover alla barnen. Gissar att dom var trötta <3

Ni är det BÄSTA jag gjort

Tänkte lite nu ikväll när barnen somnat åh lugnet sänkte sig över bostaden. På dagen i allt stoj, stim åh måsten hinner jag knappt tänka.

Att blogga är lite som att skriva på sin egna bok. Inte riktigt som en dagbok. Åtminstone inte om bloggen är offentlig. I en sådan blogg kan man inte skriva det innersta. Men jag gillar det.

I slutet på juli 2012 bestämde jag mig för att blogga varje dag. Hittills har jag lyckats. Jag läser även inlägg från tidigare år och minns tillbaks i tiden. Numera har det blivit något jag MÅSTE göra. Ibland när jag kommer på något jag vill blogga om blir det lite som att vara kissnödig. Behovet skriker på mig tills det är avklarat.

Det är lite av den anledningen som jag trots att jag öppnat ett nytt kapitel i mitt liv fortsätter på samma blogg. Jag skriver ner bitar av mitt liv, samlat på ett och samma ställe. The story of my life...

Svetten rinner ner i ögonen efter benpasset. Miiimii ammar. De andra barnen myser, käkar chips, åh laddar inför melodifestivalen.

Jag saknar m som är på jobbet. Han är en fantastisk man. Visst vi har sämre stunder åxå. Men det är han, jag vill ha.

Tänka, guud så smidigt allt går idag!!
Ca 3 minuter efter den tanken exploderade ett glas på golvet göas över hela köket, hallan och vardagsrummet. biffarna i stekpannan brändes vid och esmee vaknade i vagnen.

Det är sådana tillfällen jag hatar M's långa arbetspass! Då man hade kunnat lösa saker smidigare.

Nu fortfarande 1,5 timmar senare är inte ordningen återställd, men snart så...

Jag har idag mätt och fotat kroppen, insåg att jag inte gjort det sedan den 19/11.
Det har inte hänt så väldans mycket sedan dess. I och för sig är det kanske inte så värst mycket kvar. Kanske bara typ 10 kg eller nåt.

I alla fall här är resultaten (inom parantes 19/11 resultat)
Midjan mitt över naveln 68cm (71)
Rumpan på fetaste stället 96cm (106)
Låren mitt på 50cm (56)

Först 19/11 sedan dagens foton

Uppmärksammade imorse som föera gånger tidigare hur dumt det ser ut när vuxna (barn skulle aldrig komma på tanken) gåspringer. En vuxen gåsprang åh barnet sprang (skolan bar på väg att börja). Jag fattar ärligt inte grejen. Vad är det man försöker dölja med sitt gåspringnde? Är det att man har bråttom, eller är det pinsamt att springa? En undran bara, är det mindre pinsamt att röra sig som om man försöker springa men kan inte pga det som fastnat i röven?

Har man bråttom så är det väl bättre att antingen gå så snabbt och raskt man kan eller springa och stå för det istället för att trippa med små steg framåtlutad i något tappert försök att se ut som om man bara går.