Nu är det enda som fattas på V's zaccokudde är 3 knappar. Tycker själv att den blev rätt bra. Framförallt med tanke på att jag experimenterat mig fram.

För en tid sedan, beslöt jag mig för att K å Vs saccosäckar behöver en make-over.
De är ca 5 år å går inte att tvätta. Så jag klurade å googlade å hittade en ide från internet. En saccokudde var det nån som gjort av en gammal saccosäck typ av samma modell.

Igår sydde jag en innerkudde. Idag fyllde jag i innehållet från Vs kudde. (Hon var inte hemma, å skulle blivit sentimental annars). Nu ikväll har jag jobbar på ett jätteörngott för hennes saccokudde. Tyvärr vaknade miiimiii så det blev inte färdigt. Hoppas på att hinna det klart imorgon.

Det är så roligt å väldigt avkopplande att skapa något. Vad det är som skapas verkar va mindre viktigt. Sy, baka, you name it. Att handarbeta gör bra saker för själen, man får lägga fokus på något annat än sina bekymmer. Ibland är det en lättnad. Å om resultatet blir bra är det ju ännu bättre :D Det är lite som att fars till stallet. I kontakt med de stora djuren måste man vara närvarande samtidigt som kroppen får arbeta. Då kan man lätt glömma tid och rum å det är så underbart.

Jag läste imorse det inlägg jag skrev om tiden. För 4 år sedan. Det var så kloka ord. Å jag har bestämt mig för att lägga mindre tid hemma på onödigt städande som inte leder någon vart å mer tid på sånt som ger glädje. Som stallet, som att fara en förmiddag på öppna förskolan, trots att tiden är knapp. Barnens glädje att leka där med mig å andra betyder mer.

Nu fattas bara ett jobb som inte skapar ångest.... Å så lösningen på skiten som dykit upp här hemma....

Hjärtat blöder.
Barnen är ledsna.
Å tyvärr kan jag inte göra dem glada.
Hemmabiosystemet med projektor å duk ska säljas.

Nyss har vi genomlidit en god lördagsmiddag accompanerad av arga å ledsna barn å hockey på tv:n...

Saknar lugnet. Önskar mig glada barn. Å mest av allt att allt var som innan bomben slog ner.....

Diddi äter på sin 3:e kycklingklubba... Drt är mumsigt att gnaga som en vovve!!

Jag står på en matta. Det är mjukt under mina fötter. Barnen leker omkring mig på mattan.
Plötsligt blåser en vindpust förbi å allt ändras. Jag märker hur barnen börjar sjunka. Jag sjunker åxå.
Då inser jag att den mjuka mattan var kvicksand.
Panik.
Kämpa för att hålla familjen ovan ytan.

Igår efter den otrevliga överraskningen har jag haft en grymt envis huvudvärk. Spänningshuvudvärk, garanterat.

Idag blev det inget stall. Halkigt å stenhårt underlag - inte optimalt för att rida precis. Å så ett hem som skriker efter uppmärksamhet å lite ärenden som inte kunde vänta.

Sakta börjar vetskapen från igår sjunka in. En nystart. Kanske blir det bra, just nu så känns det bara som en extra tyngd att släpa runt på. Men det som inte dödar härdar. Det stämmer.

Ikväll är det V på tjejfest med översovning å M jobbar. Så det är jag å K som tillsammans med de små som ska ha mysigt. Just nu busas det å dansas till musikvideos. De önskar sina favoriter å spexar vilt.