Jag står på en matta. Det är mjukt under mina fötter. Barnen leker omkring mig på mattan.
Plötsligt blåser en vindpust förbi å allt ändras. Jag märker hur barnen börjar sjunka. Jag sjunker åxå.
Då inser jag att den mjuka mattan var kvicksand.
Panik.
Kämpa för att hålla familjen ovan ytan.

Igår efter den otrevliga överraskningen har jag haft en grymt envis huvudvärk. Spänningshuvudvärk, garanterat.

Idag blev det inget stall. Halkigt å stenhårt underlag - inte optimalt för att rida precis. Å så ett hem som skriker efter uppmärksamhet å lite ärenden som inte kunde vänta.

Sakta börjar vetskapen från igår sjunka in. En nystart. Kanske blir det bra, just nu så känns det bara som en extra tyngd att släpa runt på. Men det som inte dödar härdar. Det stämmer.

Ikväll är det V på tjejfest med översovning å M jobbar. Så det är jag å K som tillsammans med de små som ska ha mysigt. Just nu busas det å dansas till musikvideos. De önskar sina favoriter å spexar vilt.