Jag kämpar på. Vi har bakat bullar tvättat massa (jävla mask), städat osv.
Till middagen var det ett kaos från underjorden. Diddi bråkade, kastade både mjölk å mat, miiimii åt först å härmade sen diddi men passade på att skrika under tiden.

Jag hade endast fått maten på tallriken bär jag fick gå å tvätta miiimiii. Medan jag städade upp hennes matkrig så ska diddi visst stå i sin stol. Suck.
När jag fixar det sliter miiimiii ut min skål med vatten som jag haft för att städa bort allt matklet. Lätt desperat bär jag henne till vardagsrummet för att få ett försprång med att torka upp vattenpölen. När den är borta har diddi fått citronsaft i ett litet sår i handen. Skrik å paniiiik.
Han har dessutom masserat in potatisen på magen under tröjan!! Så bara tvätta av diddi å in i duschen. Då har miiimiii börjat tokgråta igen. I detta kaos försöker jag äta medan diddi börjar skrika att han är färdig i duschen.

Jag minns knappt hur maten smakade å då var det jag som lagade den!!


Nu har lugnet åter lagt sig. Jag har rutit åt barnen att inte bete sig illa. Jag försöker fixa allt fint och förenkla för imorgon så jag med gott samvete kan fylla på tålamodet i stallet.

Nä nu är det nattning av de minsta på turordningen.

Verkar man gärna upprepa gång på gång. Utan att lärdomen någonsin fastnar i hjärnan. Är det det som kallas för teflonminne??

Nu står jag alltså hemma med 4 barn själv å ett uppstartat bullbak. Frid å fröjd - knappast. Esmee är en gnällig, hostig snorflod. Diddi muckar gräl med sina storasyskon exakt var 3:e minut å jag har inte hunnit ur pyjamasen ännu. Mysighetsfaktornn ligger långt under minusstrecket!!

Tänk om detta var första gången detta händer, men se det är det inte. Det är typ såhär varje gång jag ska baka bullar. Helt enkelt vad är det för fel på mig. Men det är förmodligen nåt med att klara allt själv. Samtidigt. Alltså sköta barnen, hemmet å göra goda bullar att få bjuda de små på lite senare under dagen som gör det. Tanken är god, å förhoppningsvis resultatet. Men mitt i... Kaoset... Är det INTE lika idylliskt. Mest stressigt. Tur att degen kan jäsa väldigt länge :)

Shit vad det har blåst inatt! Jag har vaknat flera gånger av vinden. Ok lilla hostiga Esmee har väl väckt mig många gånger hon åxå. Men vinden blåste ett tag så jag tänkte på de jättesmala trädstammarna i dungen på vår baksida. Helt övertygad om att de snart måste knäckas!

3 nyvakna ungar myser på sina saccokuddar å lillan krälar omkring å hostar.

Idag blir det en bakdag. Vi har slut på bullar å så har jag lovat ett pepparkaksbak. Passande, med tanke på att det blåser så de minsta lär blåsa bort om vi går ut! Hoppas bara jag kan låta bli att smaka på baket! Men det gäller att tänka på konsekvenserna å vara stark :)

Nä nu ska jag fixa tea till mig å varm choklad till mina 4 skatter. En passande frukost en höststormig söndagsmorgon