Nu börjar det bli lugnare här hemma. Förra inlägget var kanske ett mindre bra inlägg. Men jag höll på att vli galen, åh det jag skrev om, det var verkligen så. Efter en heldag med fullt ös åh gravidhormoner som fyller hela min insida så skulle jag behöva en avlösare senast efter middagen. För det är då mitt tålamod börjar sina. Det är inte alltid så lätt att vara en bra förälder. Ibland vill åtminstone jag inte mer. Men trots det är det bara att fortsätta.

Nä nu sover diddi åh jag ska bege mig upp, hjälpa barnen med mera avsnitt av 112 åh försöka få lite mer målat.

Hoppas på att vara i säng senast 22:30 åh ber till högre makter att det får bli en bra natt med välbehövlig sömn så att jag har laddat upp med massa tålamod till morgondagens strapatser.

....åh räknar tyst till 10, åh sedan ner till noll. Sedan öppnar jag ögonen, önskar mig bort. LÅNGT BORT!!! Men det går inte nu, åh barnen är helt jävla omöjliga.

K lyssnar aldrig på mig, han vägrar allt. Åh gör endast det han inte ska göra. Och när jag äntligen får honom att lyssna på mig så gråter han
Hysteriskt. Men så är han alltid (tror det hör ihop med hans handikapp men det är så jobbigt för alla inblandande parter. Han gråter ju typ fler gånger per dygn än diddi, åh så gråter han ju så jävla högt. Man får fasen ont i huvudet).

V bara skvallrar, eller tjurar ihop totalt, jag vet inte vad som är drygast.

Åh så diddi som antingen rymmer snabbt som en liten vessla, sliter i saker som han inte borde komma åt eller nåt i den stilen. Eller så skriker han åh gråter för fulla muggar.

Jag samlar mig lite, gud för så att dagen snart är över så vi får sova några timmar. Eller när diddi somnat måste jag måla mer på småttingarnas rum. Så det blir nog en sen kväll.

Men det är ju tur att M har en askul helg ändå. Så han kan komma hem sedan så han kan få vila upp sig lite. Åh det kan han ju behöva efter en 2-dagars fest. Tur att jag har grymma reserver med ork att disponera... Eller INTE!!

Här är det full aktivitet. Vi håller på att göra oss klara för att köra pappa M till bussen. Han åker ju iväg på sin familjeledighet nu.

Ibland känns det som om det skulle vara skönt att få sticka iväg ensam åh på så sätt få lite ensamtid. Men det är inte för mig, inte nu kanske sen någongång. Tills dess får jag passa på att njuta av ensamtiden i duschen, med tjatande/ bråkande/ gnällande barn utanför duschdörren.