Lycka idag när jag hittade maräng som är mjölkfri, fanns på ica maxi i umeå

Det verkar som om jag är mest deprimerad åh stressad över att vara överkokt. Eller om man så vill håller på att bränna bullen i ugnen.

Omkring 14-tiden släpper det och jag kan vara mer migsjälv. Skönt att inte vara deppig 24/7 men när det gör riktigt ont i bröstryggen skulle jag kunna ta till vad som helst för att få ut skitungen (ja det är så jag tänker om henne just då).

Min förmiddagsdeppighet hör nog ihop med att jag är besviken över det faktum att ännu en natt passerat utan att kroppen valt att påbörja någon vräkning. Det sägs ju att förlossnigen startar just på natten för de flesta.

Nu har jag inhandlat lite nytt till denna gravida kropp.

Antingen gör detta inköp att lillan kommer ut snarare än jag tror, eller så får jag känna mig lite finare vissa dagar fram tills hon väljer att få sin födelsedag. Jag har åtminstone något jag kan ta på mig på mötet på onsdag. Åh faktiskt tror jag att dessa kläder är plagg jag kan tänka mig att använda även efteråt. Det finns massvis av kläder jag förmodligen helst av allt vill bränna upp, bla alla mina trasiga par gravidbyxor....

Vaknar jag upp med enorm kanonkula på magen. Helt utan tecken på att det är något på gång. Min graviditet är nog ett permanent tillstånd.

Jag har endast ont i huvudet åh bak i bröstryggen, alltså inte på något sätt ens i närheten av det ställen där det BORDE göra ont när bäbisen är på gång att födas.

Idag vill jag inte vara lika besviken åh tjurig som igår. Men det är svårt att låta bli att känna så. När allt jag vill är att gråta. Men, men. Fullmåne i helgen så det lär ju spruta ut bäbisar på löpande band. Åh då kan det ju vara skönt att min envisa flicka stannar där hon är. Skulle vara mindre kul om det drog igång att få reda på att jag ex. måste åka upp till skellefteå för att föda. Snacka om att jag skulle få panik. Nä här satsar vi på nästa nymåne som är i tiden omkring min igångsättning.

Efter en dag med humöret på botten, så börjar faktiskt acceptera att jag förmodligen har 21 dagar kvar. Visseligen vill jag inte träffa någon jag kan slippa, inte heller prata i telefon. Försöker övertala M att åka åh hälsa på sin familj på lördag, åh planerar att få bada med V på söndag. Det ska bli härligt. Fördelen om hon inte föds förrän den 18/10 är att jag hinner gå på alla möten, opåverkad av ev. Amningshormoner, men fullspäckad med gravidhormoner (lättare till ilska än gråt). Sedan kanske jag hinner en sväng ner till centrum på måndag. Måste köpa ett par fina gravidbrallor, alla mina är färdiga för sophinken så trasiga är de. Med nästan en månad kvar är det ett måste med mera byxor. Skulle inte sitta så dumt om jag orkade koka lingonsylt och gå till frissan åxå.

Jag känner mig helt säker på att jag kommer vara gravid länge till. Det värsta med det är balnd annat M's tjat om att åka in åh kolla om nåt har hänt. Tillslut hotade jag med att jag gör ett kejsarsnitt hemma själv om han inte lägger av med att prata om bb, förlossning och värkar. Men hur skulle något kunna ha hänt när min livmoder uppför sig som om den hade en stadig dos kramplösande medicin kontinuerligt? Den enda smärtan från det området kommer från lillans stök och bök. Det är min låsning i bröstryggen, som är det värsta. Idag blev det inte ens bättre av 40 minuters simmning! Strax efter det skräcken för en gigantisk bäbis på si så där 6kg, kommer inte palla att köpa hem någon melon på ett tag, för det påminner mig om ett stort huvud, som jag måste lyckas pressa ut..... Undrar åxå om jag inte på en gång ska ta åh sälja alla kläder i strl 50 redan nu. Lillan kommer ju garanterat behöva strl 62 direkt..... Åh vara tillräckligt mogen för en inskolning på dagis.

Tänkte skriva lite om detta. Eftersom det är något som jag har fått tänka lite extra på nu sedan vi sist var hos läkaren på habben med K.

Läkaren där uppmanade mig att kraftigt dra ner på K's totala kaloriintag. Han ifrågasatte till och med om det var nödvändigt för honom att dricka mjölk till maten. Nu tycker jag kanske att det var lite väl hårt att ta bort den enda kalciumkällan K har. Men vi har reducerat mycket, han får tex inte ta en till portion mat, måste äta sallad och får ett litet glas med mjölk till maten. Även den mängd frukt han får ta med till skolan åh kvällsfikat är reducerat.

Trots detta har han gått upp ett kilo sedan i maj, något som bekymmrar mig nu när vi ska tillbaks till läkaren. Det känns som om jag borde skämmas över att jag misslyckats med att hålla hans vikt oförändrad.

Jag skulle vilja få in mer aktivitet i K's fritid men det finns så många hinder, det största är hans egna ovilja, den infekterade tån och aktiviteter som fungerar med hans nedsatta rörelseförmåga.

Det sista jag vill är att överföra mitt ätstörda beteende på mina barn, men jag vill verkligen inte tillåta något av mina barn att utveckla fettma, för fettma är ett ohälsosamt tillstånd. Om man stoppar utvecklingen i tid behöver barnet inte kämpa med vikten resten av livet. Men det skär i hjärtat att behövs vidta drastiska åtgärder för att förhindra en osund utveckling.

Så nu vill jag bara DÖ!! Det är faktiskt inte ok att gå upp såhär mycket i vikt under en graviditet. Jag skäms så mycket att jag inte vill se en endaste människa. Jag är verkligen en tjocksmock, ska radera inlägget om hur sårad/arg jag blev på m nör han kallade mig för det. Han har helt rätt.