Idag har jag tagit mig en promenad på 2 timmar runt ersboda. Jag är för gravid för att kunna röra mig snabbt. Jag gick ensam. Åh eftersom jag var riktigt uppretad på M när jag gick hemifrån så lämnade mobilen hemma. Annars skulle han garnaterat ringt ett par gånger åh gjort mig arg om igen.

Det enda som hände av min promenad var att jag fick lite mer ont i mina fogar. Lillan vill helt enkelt inte träffa oss. Men som sagt, den som väntar på smärta väntar aldrig för länge... Eller hur det nu var.

All mensvärk åh alla sd har åter försvunnit. Så det är lugna gatan här. Men, men en sak vet jag i alla fall. På onsdag kommer jag att agera fladdermus fram till mötet. Om inget hänt innan. Då blir det att hänga knäveck i trappen. För då får hon INTE komma. Då är hon inte välkommen.

Ligger i sängen, så tyst jag bara kan vara. Jag vill inte att övriga familjen ska höra att jag vaknat. Vill vara ifred ett tag. Åh M gör allt för att barnen ska vara tysta, han vill inte heller att jag ska vakna. Han vet ju om hur sur jag varit de sista dagarna på morgonen.

Men idag känns det annorlunda, jag känner mig mindre less över att ännu en natt gått utan att jag behövt klocka värkar. Kanske beror det på att jag hade några få sd igår. Kanske beror det på att jag har lite mensvärk som kommer åh går. Visseligen sällan men som jag känner av. Med det känns det som om min kropp ändå GÖR något. Även om det bara är att träna inför fölossningen så är det åtminstone inte bara helt lugnt. Eller så kanske det beror på att jag nu vill hinna fixa håret innan lillan föds, på att jag har fina nya kläder att ta på mig. Eller helt enkelt bara för att jag accepterat min lott, att gå över bf-datumet.

Jag är hungrig nu, men väljer att avvakta. Denna ensamstund i sängen är värd mer än att snabbt få i mig massa mat.