Den här delen har jag sämre koll på, för mig flöt tiden ihop totalt.

Kl ca 13-14 så kommer min nya barnmorska. Jag är mitt i en värk som överraskar mig igen. Den kom tätt på den före åh hade 2 toppar. Smärtan kändes massor i tappen åh överallt. M hängde över mig där jag satt på pilatesbollen helt ur fas med värken jag grät åh ylade. Pinsamt tänkte jag när värken gav med sig, att jag inte kunde kontrollera mig bättre.

Bm föreslår att jag skulle få EDA:n nu. Jag tänkte, nu vill de säkert ta hål på hinnorna åh sätta värkstimulerande dropp. Jag säger något om att jag inte tror nåt har hänt och ber henne göra en inre undersökning först. Den visade att inget hade hänt. Här sa jag att jag trodde det var en elefantbäbis så jag hade bara ungefär 300 dagar kvar att vara gravid.

Att byta till en sån där vit skjorta går jag med på utan problem, den tröja jag haft sedan fyra på natten börjar vara lite väl äcklig av svett. Åh kommer ihåg att barnmorskan kallade det landningsbana för bäbisen.

Bm fortsatte insistera på en EDA så jag sa ok. Tänkte att det lär ta lång tid för narkospersonalen att komma. Att det förmodligen blir så att jag inte kommer få ha EDA:n under hela förlossningen, eftersom värkarna under den här tiden kommer ofta och jag hade inget bekvämt ställe att ta emot dem på. Nu sitter jag i sängen. M är allt som håller ihop mig under dessa värkar. Att jag dessutom nu även vet att de inte gör någon skillnad kan vara tillräckligt för att förlora förståndet.

Hux flux var narkospersonalen i rummet! I min värld var det kanske 5 min efter vår diskussion med bm om EDA:n i verkliga livet, hade klockan blivit närmare 14:30. Dessutom meddelar barnmorskan glatt att hon har börjat duka för födelsedagskalas. "Knäppgök", tänkte jag. Jag var helt säker på att det skulle hinna bli lördag åtminstone.

Under förlossningarna med V åh Diddi var jag så pass upptagen av värkar att jag inte brydde mig om att få en nål i ryggen, men denna gång var jag ytterst medveten om vad som skulle ske. Konstigt. Värkarna fick mig att tappa uppfattningen om tiden men annat upplever jag åtminstone att jag har koll.

Att sätta EDA:n gick inte på första försöket. Det gjorde ont åh de värkar jag fick under den här tiden var fruktansvärda!! Jag nöp hårt i M. Tillslut sitter edan på plats.

Jag minns hur en undersköterska mäter mitt blodtryck. Hon vill ha kvar manschetten på min arm då hon ska ta trycket 3 gånger innan hon är nöjd. Åh eftersom jag verkar säga ok till det mesta fortsätter jag den trenden.

Jag sitter upp när det plötsligt känns konstigt i hela kroppen. Jag börjar sprattla med benen för att ge uttryck för detta. Men jag kan inte förklara närmare hur det känns. Några sekunder senare börjar jag må illa åh får en kräkpåse. Jag håller den åh tänker på hur ogärna jag vill använda den. Så kommer ännu en värk. Jag grips av panik. Jag sitter oskönt, dessutom mår jag illa!! Jag skriker att det här klarar jag inte av, att jag ger upp. Jag ber M ta över, jag har ju tagit hela graviditeten, nu är det minsann hans tur. Sedan tar värken över åh jag håller hårt i både m åh kräkpåsen. Jag tror att jag lade mig ner när värken kom, för efter den ligger jag ner, på sidan. Kräkpåsen behövdes inte under förlossningen - skönt.

I värken efter den så händer nåt mer, det börjar kännas superkonstigt i underlivet något jag låter hela rummet få höra.

Bm säger att det är vattnet som gått. Klockan är då 15:15 enligt pappren. Så de hjälps åt att få av mig byxorna åh allt annat. Sockorna behöll jag på. Blodtrycksmanshetten åker av åh inget mer blodtryck tas.

Så hör jag bm säga "åh här har vi ett huvud på väg". Snacka om att jag knappt kunde tro det. Men samtidigt är krystningen den del av graviditeten jag tycker sämst om. Jag drabbas alltid av dödsångest!! Så jag börjar skrika att NÄ! Det vill jag minsann inte, det går inte att det kommer ta död på mig osv. Men värkarna slutar inte bara för att jag vill det. Bm säger att om jag vill kan hon lägga en bäckenbottenbdövning, åh jag har sån panik och sånt obehag att jag tar det. Sedan vrålade mig systematiskt igenom nålstick som krystvärkar.

Trots att jag hatar att krysta och är livrädd för dödsångesten så ska jag vara helt ärlig, jag hade knappast velat ha det där jävulska trycket mot ändtarmen en sekund mer än behövligt. Så trots att jag vrålar NEJ så kan jag inte stå emot utan krystar nästan precis som de vill att jag ska göra. Förstoppningen som förföljt mig i över 20 veckor och som jag trodde jag lyckats få bukt på nu i slutet visar sig inte vara borta, långt ifrån!! Så mitt i krystningen skäms jag över att jag skiter på mig i varje jäkla värk. Jag ursäktar mig åh tar i för kung och fosterland. När jag krystat 2 gånger på en värk får jag panik och vill ge upp. Men de får mig att fortsätta igenom att säga att bäbisen inte slutar göra ont förrän jag gör som den vill. Åh jag gör som de säger.

Någonstans mitt i krystningen får jag en längre paus (tror jag) i vilken jag berättar för M vilken förnedrande situation detta är. "Ligga typ naken, skrika och bete sig som en idiot åh skita på sig...." I ett annat uppehåll frågar jag om man kan känna huvudet, det kunde man visst. Men när jag testade kände jag inget. Jag torkar av mina fostervattenskladdiga fingrar på m's tröja åh gör en minnesanteckning om att han måste lägga den i tvättkorgen sen. Bm frågar även om jag vill ta emot bäbisen, något jag svarar att jag vill. (Det hade jag i hemlighet funderat på att be om under graviditeten men aldrig vågat uttrycka).

Sedan pressar jag ut en stor del av huvudet åh efter det skriker jag nog mest. River M på axeln åh när han beklagar sig åh säger att det gör ont!! Så ryter jag bara åh vad tror du det här gör för mig då!!! Sedan så får jag inte krysta. Det gör bara så ont. Jag skriker mina ljusaste tjejskrin åh önskar mig bort. De vill att jag ska andas åh vara tyst men det går inte.

"I nästa värk vill jag att du ska avvakta lite och sedan pressa allt du kan så har du bäbisen på bara någon värk till. I min värld kunde hon lika gärna sagt att inom 100år kommer detta smärtsamma tryck försvinna,och du kan krysta ut din bäbispensionär. Men sagt och gjort, jag lyssnade på vad dom sa. På värken efter denna kom hon.

Känslan när enbart bäbisens huvud är ute, då sliter det i mellangården och trycket finns kvar. Men man har fortfarande kvar något stort i magen. I och med att kroppen trycks ut ramlar magen bokstavligt talat ihop åh man har bara en degig klump kvar där bäbismagen bara någon sekund tidigare var.

Jag fick tag i och lyfte direkt det lilla hala bajsindränkta knyttet upp på bröstet. Jag pussade henne på huvudet och kunde för första gången säga hennes namn till henne. Esmee, lilla gumman!! Åh tro det eller inte men hon luktade svagt banan!! Den enda frukt som jag inte kunde få nog av under graviditeten.

Sedan kom moderkakan ut. Jag kontrollerades för eventuella bristningar, åh sista gången jag föder barn, slapp jag massa stygn! jag hade inte en endaste liten skråma!! Vilken skillnad det var efteråt. När man har massa stygn känns underlivet som en babiansjärt, man har lätt ångest inför toalettbesök mm. När man slipper det så är man ju nästan som vanligt (om man borster från blödningen då..)    

Modrkakan visade BM upp när allt var klart. Den är så fantastisk på nåt sätt. Ni som orkat läsa detta och ska föda barn någongång ta tillfället att se detta livets träd!! Bäbisens bostad i de ca 10 månader vi bär dem under vårt hjärta.

Vi fick in gofika och bubbel i vanlig ordning och blev lämnade ensamma att lära känna det nya livet. M sa för någon dag sedan att det är nästan värt allt annat runt att föda barn när man får in den där fikabrickan.

Esmee föddes fredagen den 5/10 kl 15:43
Hon vägde 3840g
Var 50 cm lång
Huvudomfång: 34cm
Apgar: 9/10/10

Första skötningen, eftersom hon var helt bajsindränkt blev det en snabb tvätt innan påklädning.. Något som inte bara var till Esmees belåtenhet..

Dagen efter fick jag veta att hon fötts i vidöppen hjässbjudning, något som försvårar för mamman att krysta ut bäbisen. Trots detta krystade jag endast i 11 minuter. Undrar hur kort tid det hade tagit om hon valt att inte busa så med mamma.

Efter förlossningen, blödde jag till lite och var så pass ur att jag fick ha kateter fram till morgonen efteråt. Det var jätteskönt tycker jag. Jag fick en chans att både vila och vätska upp mig innan jag tog tag i allt.

Trycket som jag skrivit om att jag fick i ändtarmen visade sig bero på det dubbla tryck den blev utsatt för under utdrivningsskedet. Att vara fylld med avföring och krysta ut en busig bäbis klämde tarmen. Nu är det där trycket helt borta.

Nöjda och glada, trötta nyblivna 4-barnsföräldrar

 

Frida (FiaMia)

10 oktober 2012 19:09

Åh va jag tycker om att läsa förlossningsberättelser! Hoppas ni mår toppen nu!

http://www.frida26.blogg.se

MissJA

10 oktober 2012 19:45

Vi mår bara fint :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måste erkänna, jag är medlem här! En större klant, olycksalig individ är rätt sällsynt (de råkar ofta förolyckas i förtid..) M kallar mig för porslinsdocka (å då associerar jag det med en jättegammal porslinsdocka som mamma å pappa hade i sitt sovrum...

Inte den bästa sommaren... Först bröt jag foten. Å barnen drabbades av feber. K blev så dålig att han blev inlagd. Sen blev jag åxå sjuk. Nu är jag inne på åttonde dagen med rejäla febertoppar. Men på vårdcentralen kunde de inte hitta några fel på m...

     Det var helt overkligt morgonen för slutbesiktningen. Jag stod i köket och packade allt från skafferiet i påsar. Då visste vi ju inte om vi skulle få lov att flytta in eller om vi skulle få återvända tillbaka till vårt mellanboende i väntan på...

            Jag höll på att fixa med inredningen i barnens garderober. Skulle "bara" hämta två hyllplan till och ger mig snabbt och lätt nerför trappen när jag kommer längst ner i trappen ser jag hyllplanen de är nästan framför mig då jag snubb...

Jag ska byta jobb, från den skola jag arbetar på nu till en som ligger mycket närmare vårt nya hus. Arbetsuppgifterna kommer även dom att skilja sig lite från de jag har haft tidigare. Det kommer nog att bli bra. Men under de knappt tre veckor som ha...