Jag tänkte börja på min förlossningsberättelse nu, dels för att jag vet hur svårt det är att få tid till att skriva ner den senare när jag kommit hem och på riktigt påbörjat livet med fyra barn. Just nu på bb, blir det lyxtid ensam med lillan

Torsdagen 4/10

I alla fall så var jag till barnmorskan den 4/10 hon gjorde en inre kontroll och även en hinnsvepning. Jag var då öppen 4 cm.

Inte så länge efter det ökade mina sammandragningar och även mina förvärkar i antal. Vid middagen hade jag så pass kraftiga förvärkar att jag bestämde mig för att klocka dom de var glesa och ca 30 sekunder långa. Jag tog alvedon och de försvann mer eller mindre. Besviken bokade jag in en kvällspromenad med min syster E.

På kvällen fick Diddi mysa ordentligt tillsammans med mig i stora sängen. Han somnade gott nära mig och det kändes så bra. Man vet ju aldrig hur många gånger till bara vi skulle kunna ha ett sånt kvällsmys.

Efter det tog jag en promenad med syrran på ungefär en timme, av det fick jag lite fler onda sammandragningar men det var fortfarande glest och hanterbart. Lätt besviken, gick jag till sängs för en inte händelserik natt, med varm vetevärmare till de onda något jag hade... Men, de där onda sammandragningarna ville inte ge med sig, utan när alvedoneffekten avtog blev smärtan tydligare. Gick ut på internet åh skrev på minbebis men ingen var inne, samma sak på babyboom. Kände mig ensam med mina onda sammandragningar.

Värkarna som jag så smått började kalla dem var fortfarande glesa och närmare minuten långa. Klockan var nu över midnatt då jag med hjälp av informationen från värktimer ringde för att rådfråga förlossningen.

Där fick jag rådet att testa ta en citodondos och se vad det skulle ge. Sagt och gjort jag proppade i mig citodon åh värmde vetevärmaren ett par gånger till. Klockade värkar åh kollade på 112 på liv och död. Någon gång vid efter ett så slumrade jag till lite, jag kände av värkarna och vaknade till så jag kunde klocka dem. Någon värk missade jag att klocka eftersom jag drömde hur jag klockade den istället.

Vid halv fyra vaknade jag helt av en värk som rev igenom mig det slet i tappen åh smärtbandet runt den nedre delen av magen drogs åt så jag nästan tappade fattnigen. Eftersom jag var totalt oförberedd på den värken ålade jag runt i sängen och kämpade för att lyckas andas mig igenom den. När 3 till likadana hade kommit hade jag fattat beslutet, dax att väcka min mamma (barnvakten) åh även m. Sagt och gjort. Informerade tydligt om att det inte var bråttom, men att jag förmodligen om si så där någon timme inte skulle klara mig utan smärtlindring. Vi började göra i ordning det sista M tog en dusch åh jag fick på mig lite kläder (m sa att byxorna var allt annat än rena - men det kunde jag inte bry mig mindre om just då, en värk var på gång och jag ville möta den liggande soffan).

Klockan var strax före 5 den 5/10 när vi satt oss i bilen och åkte in på förlossningen. Det enda jag tänkte på under vägen dit, var hur ogärna jag ville ha en värk i bilen. Men det fick jag såklart, där det var som guppigast. Vi lämnade väskan i bilen, eftersom jag fortfarande trodde att min kropp bara spelade mig ett smärtsamt spratt - lilla fyran kallades inte elefantflickan sista tiden i magen för inget...

Man tror man blivit smal, sen ser man sig i spegeln.... Åh inser hur mycket som är kvar!!

Då är det lätt att hålla sig för skratt.

Lilla Esmee vägde 3840g åh var 50cm. Huvudomfånget var 35 cm.

Hon är en nöjd flicka än så länge som äter, sover åh skiter.

Lägger med lite bilder från hennes första 2 timmar i livet.

Åh jag sitter uppe lite. Det är så drygt, ligger jag ner en längre stund så får jag extremt onda eftervärkar. Sitter jag upp mer än ett par minuter så får jag kramp i analen. Men det är ingenting där bak som är galet. Förmodligen bara lite mörbultat. Men det går inte att ignorera smärtan heller.

I eftermiddag kommer m med barnen åh mormor åh morfar. De följer med för att underlätta första mötet med lillasyster. Vi får se om vi kanske måste lämna avdelningen åh gå till cafeet kanske beroende på hur mycket stoj det blir.

Jag kommer åka hem imorgon, åh det känns bra att stanna en dag till. Dels för att jag har haft de problem jag haft och har, åh så hinner jag vila mera här än hemma.

Jag har även börjat lite på min förlossningsberättelse. Men eftersom jag skriver den på min iphone så tar det lite tid att få ihop den. Men jag började ändå nu, eftersom det lär bli svårt att finna tiden senare.

Efter att förlossningen är över skulle det vara underbart att slippa ha ont mera. Men, dessa jädra eftervärkar!! Det känns ju som om det är dax att föda ut ett till barn!! Bara EDA:n som fattas ;)

Ligger vaken nu pga denna smärta, men lilla söta Esmee sussar så sött vid min sida. Hon var jättesnuttig inatt, och det visade sig att hon var en naturtalang när det gällde liggande amning. Den hederliga positionen när jag sitter åh håller i henne är inte hennes melodi. Vilket inte gör mig något nu såhär i början då jag får ont av att sitta längre stunder.

Om 90 minuter öppnar frukosten, åh jag är vrålhungrig. Igår hade jag svårt att äta på kvällen, mådde inte så bra då. Nu känns det så mycket bättre.

Nä nu ska jag försöka sova lite till tätt intill mitt 4:e <3