Här fortsätter jag att berätta om hur det var när min lilla V föddes. Jag har helt berättat det från hur jag minns det. (kanske inte lämpligt för förlossningsrädda). När jag beskriver hur det var skäms jag över att jag var som jag var. Men helt ärligt jag var skiträdd och hade dåligt stöd, fram till denna dag visste jag inte om jag skulle behöva gå igenom det ensam. Under förlossningen hade jag itne heller något bra stöd. När det verkligen gällde stod jag ensam. Och med de erfarenheter i bagaget så förlorade jag helt i kampen mot att vara trygg. Men jag anser fortfarande att jag var en dålig patient och är mycket rädd för att den kommande förlossningen ska bli lik den förra, mest för att jag är rädd föt att vara en hemsk patient.

Vid tio gjorde läkaren en gynundersökning och konstaterade att jag hade öppnat upp mig under natten. Vilken tur att jag inte tog den där bricanylsprutan :D Så de passade på att ta hål på fosterhinnorna och vattnet forsade ut. Efter det så vet jag hur det känns när vattnet går på riktigt!! Men det kan ju vara svårare att veta om det börjar sippra lite lömskt, såklart.

Vid elva tror jag klockan var när min sambo kom till förlossningen, jag hade då hunnit med att äta lite och vi började en lång vandring runt runt i korridoren. det blev många varv den dagen. Jag gick där med droppställning med värkstimulerande dropp i och hade värkar. Hade min TENS apparat på hela tiden och ökade gradvis styrkan. När det började vara jobbigt med smärtan träffade jag min bm där (som jag träffat på mvc under graviditeten). Hon var där med en grupp gravida på studiebesök.

Efter fyra minns jag att vi var på rummet och de skulle kolla hur mycket som hade hänt under dagen. Tyvärr var det en besvikelse, det hade typ bara blivit någon cm!! De sa att om jag inte hade kommit igång mer innan kl 16:30 skulle de avbryta för dagen. Men i samma sekund som de stängde dörren bröt värkarna från helvetet lös! Jag minns att jag precis ställt mig upp för att gå ut och fortsätta den tröstlösa vandringen runt i korridoren den sista halvtimmen för dagen. Men i samma sekund som jag tog tag i gåbordet så högg det till i min kropp och jag trodde seriöst att jag höll på att gå av på mitten. Jag hängde mig över gåbordet och vrålade av smärtan. Sedan minns jag inte så mycket mer. Jag bara skrek och grät av den horibla smärtan som slet i kroppen. Jag tror jag öppnade mig till 4 cm innan klockan var fem. Då beställdes det eda och de erbjöd mig lustgas. En vidrig gas om någon undrar vad jag ansåg om den. Den gjorde mig konstigt full på ett sånt sätt att jag inte kunde hantera smärtan alls. Det blev bara testat under en värk sedan vägrade jag att ens se på masken. Jag härdade hellre ut smärtan tills edan kom.

Så kom min räddande ängel (för det var så jag såg på narkosläkaren). Han hade färgglada tattueringar på typ all synlig hud förutom i ansiktet. Minns att jag sa till honom att jag tyckte de var coola. Det värsta med edan var att sitta så still som var ett måste när den skulle läggas. Eftersom värkarna avlöste varandra. Sedan sa de åt  mig att ligga ner en stund så att bedövningen skulle ta bra.

Men jag var så rädd för smärtan, så rädd för att bli lämnad ensam (min sambo ville hela tiden ut och röka) att jag var så spänd att jag hade jävulskt ont ändå. Dessutom blev jag fast i sängen, något jag inte uppskattade. Den var hård och allt gjorde bara så ont!!!

Så vid ungefär åtta på kvällen ville jag gå och kissa, men ingen kunde hjälpa mig loss, efter många påtryckningar där jag bönade och bad personalen hjälpa mig till toaletten och de bara sa att de inte kunde göra det just då, tillsjut grät jag och bad dem hjälpa mig, inte förrän efter denna gång lovade de att hjälpa mig efter att de rapporterat över till den nya personalen!! Åh då kunde jag inte längre kissa!! Så de satt en kateter på mig, det var en lättnad att känna blåsan tömmas.

Strax före nio började det trycka på och det var bara en kant kvar. De hjälpte mig på alla fyra då det skulle hjälpa processen på traven. Det var rätt bra att stå så, jag sparkade med benen i varje värk och krävde att ha en vetevärmare på magen och en på korsryggen hela tiden..

22:20 började krystvärkarna. Då slog min dödsångest in! Jag vägrade att krysta. Hade sett en dokumentär om en kvinna som födde barn i koma så jag var helt inne på att bäbisen skulle ta sig ut utan min hjälp. Men de fick mig att krysta lite, dock var jag så rädd för det hela tiden att jag itne var särskilt effekiv i mitt krystande. Vips var det någon som hängde sig över min mage och jag minns hur störd jag blev över det. Sedan kände jag en skarp smärta i underlivet (det visade sig att de hade klippt mig och glömt bort både att bedöva och berätta det för mig. Snacka om att jag blev chockad!) Någonstans i denna röra tvingade de mig att andas i masken igen, jag blev inte nöjd, eftersom jag först trodde det var lustgas, men de lovade mig att det bara var extra syre till bäbisen.

22:49 Med ett avgrundsvrål från mig kommer den lilla hala kroppen äntligen ut ur mig och jag tar henne genast till mig. "min lilla V" minns jag att jag utbrister!!

Sedan kommeren mängd komplikationer som bla att jag förlorar snabbt 1,5 liter blod innan de lyckas få blodet att sluta forsa ur mig..

Hon var så liten och söt och helt perfekt. Hennes apgar var 10, 10, 10 så hon mådde prima. Åh ja juste det ja, hon var 47 cm lång och vägde 3480g!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måste erkänna, jag är medlem här! En större klant, olycksalig individ är rätt sällsynt (de råkar ofta förolyckas i förtid..) M kallar mig för porslinsdocka (å då associerar jag det med en jättegammal porslinsdocka som mamma å pappa hade i sitt sovrum...

Inte den bästa sommaren... Först bröt jag foten. Å barnen drabbades av feber. K blev så dålig att han blev inlagd. Sen blev jag åxå sjuk. Nu är jag inne på åttonde dagen med rejäla febertoppar. Men på vårdcentralen kunde de inte hitta några fel på m...

     Det var helt overkligt morgonen för slutbesiktningen. Jag stod i köket och packade allt från skafferiet i påsar. Då visste vi ju inte om vi skulle få lov att flytta in eller om vi skulle få återvända tillbaka till vårt mellanboende i väntan på...

            Jag höll på att fixa med inredningen i barnens garderober. Skulle "bara" hämta två hyllplan till och ger mig snabbt och lätt nerför trappen när jag kommer längst ner i trappen ser jag hyllplanen de är nästan framför mig då jag snubb...

Jag ska byta jobb, från den skola jag arbetar på nu till en som ligger mycket närmare vårt nya hus. Arbetsuppgifterna kommer även dom att skilja sig lite från de jag har haft tidigare. Det kommer nog att bli bra. Men under de knappt tre veckor som ha...