Här fortsätter jag att berätta om hur det var när min lilla V föddes. Jag har helt berättat det från hur jag minns det. (kanske inte lämpligt för förlossningsrädda). När jag beskriver hur det var skäms jag över att jag var som jag var. Men helt ärligt jag var skiträdd och hade dåligt stöd, fram till denna dag visste jag inte om jag skulle behöva gå igenom det ensam. Under förlossningen hade jag itne heller något bra stöd. När det verkligen gällde stod jag ensam. Och med de erfarenheter i bagaget så förlorade jag helt i kampen mot att vara trygg. Men jag anser fortfarande att jag var en dålig patient och är mycket rädd för att den kommande förlossningen ska bli lik den förra, mest för att jag är rädd föt att vara en hemsk patient.

Vid tio gjorde läkaren en gynundersökning och konstaterade att jag hade öppnat upp mig under natten. Vilken tur att jag inte tog den där bricanylsprutan :D Så de passade på att ta hål på fosterhinnorna och vattnet forsade ut. Efter det så vet jag hur det känns när vattnet går på riktigt!! Men det kan ju vara svårare att veta om det börjar sippra lite lömskt, såklart.

Vid elva tror jag klockan var när min sambo kom till förlossningen, jag hade då hunnit med att äta lite och vi började en lång vandring runt runt i korridoren. det blev många varv den dagen. Jag gick där med droppställning med värkstimulerande dropp i och hade värkar. Hade min TENS apparat på hela tiden och ökade gradvis styrkan. När det började vara jobbigt med smärtan träffade jag min bm där (som jag träffat på mvc under graviditeten). Hon var där med en grupp gravida på studiebesök.

Efter fyra minns jag att vi var på rummet och de skulle kolla hur mycket som hade hänt under dagen. Tyvärr var det en besvikelse, det hade typ bara blivit någon cm!! De sa att om jag inte hade kommit igång mer innan kl 16:30 skulle de avbryta för dagen. Men i samma sekund som de stängde dörren bröt värkarna från helvetet lös! Jag minns att jag precis ställt mig upp för att gå ut och fortsätta den tröstlösa vandringen runt i korridoren den sista halvtimmen för dagen. Men i samma sekund som jag tog tag i gåbordet så högg det till i min kropp och jag trodde seriöst att jag höll på att gå av på mitten. Jag hängde mig över gåbordet och vrålade av smärtan. Sedan minns jag inte så mycket mer. Jag bara skrek och grät av den horibla smärtan som slet i kroppen. Jag tror jag öppnade mig till 4 cm innan klockan var fem. Då beställdes det eda och de erbjöd mig lustgas. En vidrig gas om någon undrar vad jag ansåg om den. Den gjorde mig konstigt full på ett sånt sätt att jag inte kunde hantera smärtan alls. Det blev bara testat under en värk sedan vägrade jag att ens se på masken. Jag härdade hellre ut smärtan tills edan kom.

Så kom min räddande ängel (för det var så jag såg på narkosläkaren). Han hade färgglada tattueringar på typ all synlig hud förutom i ansiktet. Minns att jag sa till honom att jag tyckte de var coola. Det värsta med edan var att sitta så still som var ett måste när den skulle läggas. Eftersom värkarna avlöste varandra. Sedan sa de åt  mig att ligga ner en stund så att bedövningen skulle ta bra.

Men jag var så rädd för smärtan, så rädd för att bli lämnad ensam (min sambo ville hela tiden ut och röka) att jag var så spänd att jag hade jävulskt ont ändå. Dessutom blev jag fast i sängen, något jag inte uppskattade. Den var hård och allt gjorde bara så ont!!!

Så vid ungefär åtta på kvällen ville jag gå och kissa, men ingen kunde hjälpa mig loss, efter många påtryckningar där jag bönade och bad personalen hjälpa mig till toaletten och de bara sa att de inte kunde göra det just då, tillsjut grät jag och bad dem hjälpa mig, inte förrän efter denna gång lovade de att hjälpa mig efter att de rapporterat över till den nya personalen!! Åh då kunde jag inte längre kissa!! Så de satt en kateter på mig, det var en lättnad att känna blåsan tömmas.

Strax före nio började det trycka på och det var bara en kant kvar. De hjälpte mig på alla fyra då det skulle hjälpa processen på traven. Det var rätt bra att stå så, jag sparkade med benen i varje värk och krävde att ha en vetevärmare på magen och en på korsryggen hela tiden..

22:20 började krystvärkarna. Då slog min dödsångest in! Jag vägrade att krysta. Hade sett en dokumentär om en kvinna som födde barn i koma så jag var helt inne på att bäbisen skulle ta sig ut utan min hjälp. Men de fick mig att krysta lite, dock var jag så rädd för det hela tiden att jag itne var särskilt effekiv i mitt krystande. Vips var det någon som hängde sig över min mage och jag minns hur störd jag blev över det. Sedan kände jag en skarp smärta i underlivet (det visade sig att de hade klippt mig och glömt bort både att bedöva och berätta det för mig. Snacka om att jag blev chockad!) Någonstans i denna röra tvingade de mig att andas i masken igen, jag blev inte nöjd, eftersom jag först trodde det var lustgas, men de lovade mig att det bara var extra syre till bäbisen.

22:49 Med ett avgrundsvrål från mig kommer den lilla hala kroppen äntligen ut ur mig och jag tar henne genast till mig. "min lilla V" minns jag att jag utbrister!!

Sedan kommeren mängd komplikationer som bla att jag förlorar snabbt 1,5 liter blod innan de lyckas få blodet att sluta forsa ur mig..

Hon var så liten och söt och helt perfekt. Hennes apgar var 10, 10, 10 så hon mådde prima. Åh ja juste det ja, hon var 47 cm lång och vägde 3480g!

De får mig alltid att bli nervös och jävligt osäker. Vill fylla i dem korrekt så att det inte uppstår några onödiga frågetecken. Särskilt eftersom det gäller papper till försäkringskassan. Jag får lixom tunghäfta, fast i skriftlig form. Prestationsångest big time!!

Hur som helst betyder det här att mina papper från försäkringskassan har kommit till min brevlåda och att jag äntligen kan fylla i dem och förhoppningsvis få lite pengar (skulle vara trevligt) lagom till jul som alla andra får...

Nä nu ska jag försöka ta ett djupt andetag och ta tjuren vid hornen och bara få det gjort.

När det var dax att stoppa isäng barnen igår insåg jag att min lilla söta dotter inte kommer att vara 4 år när hon vaknade morgonen därefter. Åh det sved till i min sentimentala del av hjärtat. Min lilla stumpa håller på att bli stor!! Det är inte något som brukar påverka mig annars, tycker mest att det är skönt att barnen börjar vara stora och klara sig mer själva, men igår kunde jag nog ha gråtit ett par minuter över detta faktum.. Tja får väl skylla på graviditeten och alla hormoner som redan är jobbiga och flyger runt okontrollerat..

På något sätt har jag aldrig påverkats så över att min son blir äldre och större för varje dag som går, han har aldrig direkt varit liten och det kanske gör att jag mer har accepterat hans tillväxt, medan lillaV alltid har varit så liten och petit.

Tja, det är inte natt längre. Men god är den inte. Är så j-la trött att jag inte förstår hur jag ska klara av dagens bestyr. Det finns några måsten att ta itu med idag. Men det är bara -13 grader ute så det är ju rena sommarvärmen om man jämför med gårdagens polarkyla..

• Tvätta håret
• Ringa och be om ett till recept på citodon, nu är det 1 tablett kvar, om jag får migrän igen är jag körd!!
• Åka till sjukhuset och träffa min kp på freja
• Städa och fira min lilla gumma som fyller år idag
• Vara trevlig och ha ork i kväll när min mamma och syskon kommer för att fira henne.
• Skicka vinnarmail till de som budat på mina auktioner på tradera

Uppdatering kl 11:20

Nu har jag börjat att ta mig genom den lista som jag satt upp tidigare, so far har jag tvättat håret åh ringt för att få ut mer citodon, tyvärr blev hag hänvisad till hälsocentralen från kvinnokliniken, så jag gissar att det kommer att ta mera tid än vad jag hoppats på.  Dessutom har jag mailat de som budat hem mina auktioner som avslutades igår kväll..