Ikväll har jag inget speciellt att skriva om. Tänkte därför skriva lite om något jag tänkt på lite då och då under denna höst.

Hur åldern påverkar utseendet.

Jag fasar inför att bli gammal, att kroppen tappar sin spänst. Att sjukdomar smyger sig på å så en vacker dag se ut som ett skrynkligt grått papper.

MEN, på bilder på de flesta människor jag mött där man får se bilder från när de var unga å sedan när de blivit äldre, har åren tillfört dem en skönhet. Det är något vackert med ett utseende som utstrålar liv. Ett liv fyllt av allt sånt ett liv innehåller, alltså både skratt orsakad av gränslös lycka å tårar orsakade av djupaste sorg eller förtvivlan.

Jag minns när jag var liten en kvinna som var väninna till min farmor. Hon hade skönhetsopererat sig. Det såg till och med jag som var kanske 5 år gammal. Huden i hennes ansikte var så stramt draget att det såg ut som om någon gjorde ett gott försök att slita av henne allt hår. Hennes ansikte var inte fint längre. Det speglade inte liv. Det var onaturligt.

Visst, ibland är en skönhetsoperation vara ok. Men ofta görs det i onödan.
(Just nu vet jag inte var detta inlägg är på väg.) Men jag tror att det jag menar är att åldras inte behöver vara negativt för en människas utseende. Så det är nog dax att sluta vara rädd för nya rynkor eller de gråa håren. Däremot fasar jag inför baksidorna med att åldras. Å det står jag för.