Idag märker jag att jag vill skriva om lite mer än vi gjort. Detta är lite av de bloggideer som jag haft men inte tagit mig tid att skriva ner.. Det lär väl komma lite mer liknande inlägg med tiden..

Vad är det som avgör var ni väljer att placera era barn på en skola. Är det närheten, är det rekommendationer från andra eller vad är det som får er att välja det ena eller det andra?

Ska det vara privat, statligt eller kommunalt?

Såhär har jag placerat mina barn:

När K och V gick på dagis så ver det läget som blev det avgörande, så det blev kommunalt.

Nu när K skulle börja skolan var det lite värre, han är ju diagnostiserad med en språkstörning. (Han har både svårt för att tala och förstå till viss del.) Men som en ren tillfällighet så öppnade specialmyndigheten för barn med språkstörningar det året upp en skola i umeå Hällsboskolan. K kom in och trivs bra där i sin lilla klass på totalt 6 elever och 2 st lärare.

V valde jag att placera i en friskola, en som är inriktad på språk. Språkskolan. Den valde jag eftersom jag anser att det är oerhört viktigt med språk, i det lilla land vi lever anser jag det en nödvändighet att kunna språk. Den dagen när V ska ut i arbetslivet vill jag att hennes möjligheter ska vara breda och inte bara begränsade till sverige.

När Diddi och mini ska börja på dagis, kommer de att börja på språkskolans förskola av den språkliga fördelen. Jag vill ge mina barn det bästa möjligheterna de kan få, på sin nivå.

K gick till en början på ett kommunalt fritids nära hemmet, hällsboskolan vill ha ett samarbete med en annan skola eftersom om barnet som fått en plats på hällsboskolan beräknas klara av att gå i en vanlig klass ska eleven slussas ut och in i hemskolan. Men nu under våren framkom det att K varit mobbad på sitt fritids, fröknarna har vetat om det men jag har inte fått information om det förrän i mars. Därför kommer nu K att gå på språkskolans fritids från och med hösten. Der har en väldigt bra handlingsplan mot mobbing, och där alla barn ska få vara med i lekarna. Något som jag tycker känns bra.

Det var väl det jag hade att skriva om det här ämnet.

Som jag tidigare skrivit lite om, så funderar jag på om jag ska ta tag i bloggens design. Headern, behöver en uppfräschning, precis som allt annat. Funderar lite på om jag skulle byta titel på bloggen till ex. big mama.. Eller bullmamman, hönsmamman eller nåt liknande.. Bloggen har jag ändrat karaktär sedan jag skapade den och det känns som att det börjar vara dax att se till så att det även märks på bloggens utseende. Lite mindre ångest, ingen ätstörning och många fler barn (2 till)..

Vad tror ni? Vilken titel på bloggen ska jag välja?

• Hönsmamman
• Bullmamman
• bigmama
• annat, ge förslag?

Detta är ett omstritt ämne hemma hos oss.

Jag anser att barnen lär sig mycket igenom att tidigt få känna på maten, prova smaker på egen hand och stoppa i munnen själv. Jag resonerar så att det ger barnen en glädje att äta maten, visst kan det bli fruktansvärt kladdigt, och mer mat runt om hela köket än i munnen i början. Men även små barn kan lära sig att äta det dom själva vill ha och behöver med sina egna händer, skedar osv. Självklart kan man få hjälpa till ibland med att stoppa in maten i munnen om det skulle gå trögt. Åh visst matar jag barnet när jag åker bort, men hemma får min lilla 1-åring träna på egen hand. Det är utvecklande anser jag.

Min sambo är i det andra åsiktslägret. Han och hans syskon matades hemma rätt länge, säger han. Därför är han skarpt emot att Diddi får äta själv. Och har många gånger gnällt på mig för att jag som är hemma låter honom äta själv. Nu när Diddi som lekt och lärt sig mer och mer hur man ska bete sig med maten sedan han var ca 6-8 månader gammal börjar det kladdas mindre och han äter bättre. Nu börjar även M hålla med att det är skönt, så länge Diddi låter bli att kasta tallriken i golvet. (På det sättet har jag tom. fått torka bort matfläckar från taket).. Men Diddi gillar att testa olika typer av mat och har dessutom blivit oerhört mycket bättre på att äta med sked. Min sambo anser alltså att det bara är onödigt och ger massa extra städning.

Min slutsats, är fortfarande samma, jag tycker det är bra, både för barnet som kan äta, leka och lära sig hur man gör vid bordet tillsammans med den övriga familjen. Alla mina barn har inte farit illa av detta. Visst det ger lite merjobb med att städa bort allt kladd. Men det är det värt när man sitter och äter på varsinn tallrik samtidigt och man ser hur ens lilla nya skatt jobbar på med sin sked/hand och ivrigt stoppar in maten i munnen. Då sväller mamma hjärtat och jag blir oerhört stolt.

Liten Diddi duktig på att äta, mamma blir såå stolt!!