Jag är rädd för Tiden.

Min värsta mardröm är faktiskt att vakna upp en morgon och inse att livet har passerat förbi mig, att mina dagar är förbrukade. Att jag har blivit gammal. Att vara grå, kutryggig och bortglömd, döende.

Första gången i mitt liv som jag blev varse min åldersnojja var inför min 20-års dag. Helt plötsligt tyckte jag själv att när man var på andra sidan 20-års strecket skulle man ha inlett bildandet av sin familj, med alla de tillbehör som medföljer ett familjeliv (radhus, volvo, barn och äkta make).. Man skulle vara mogen och ansvarstagande, ha ett jobb och en bra utbildning.

Orsaken till den här fruktansvärda skräck bottnar i min stressiga tillvaro. Allt som oftast rusar jag fram igenom mina dagar stressad. Orolig att missa nästa inbokade tid. Dåligt samvete för mina barn, sambo och vänner. Stressar jag runt som en olycksalig ande. Min relation med Gollum är även det en sak som gör att mitt livrinner iväg mellan mina fingrar som vatten utan att jag ens hinner reflektera över något annat än mina tillkortakommanden.

Denna tidspanik har lett till att det i en reklamfilm som anspelar på att livet bara är en rad med vardagliga händelser, och det är dem vi kommer ihåg som räknas. Jag får DÖDSÅNGEST varje gång den visas! Det är inte ovanligt att jag ligger sömnlös om nätterna bara för att jag är för rädd att somna ifrån den dag som är på väg att dö ut.

Separationsångest, kan man kanske kalla det. Men kan man ha separationsångest till tiden?

Tänkte bara visa min tattuering.

Måste åxå fråga, ser min arm jättefet ut på bilden?