Att må som jag har gjort nu i över 2 år har resulterat i att fotfästet har försvunnit. Allt som jag förut hade benkoll på är borta. Det finns ingen strategi i mitt agerade. Jag får inte saker gjorda.

All ångest har lett till att det som borde vara gjort inte har blivit gjort. Allt har lagts på hög. Desto större hög det blir ju mer ångest drabbas jag av. Snacka om en nedåtgående spiral. Visst, jag försöker. Då och då gör jag ett försök att rätta till saker och ting. Det lättar lite, men det blir ingen fortsätting på det. Nattjobbet och panikångest, ångest, yrselanfall och bulimin kommer emellan.

Jag Måste börja Må BÄTTRE nuuuuu!! Detta funkar inte längre. det gör inte det. Mia börjar ta över allt, allt allt.

Att vara perfektionist och ständigt kämpa mot detta jävla missbruk FUNGERAR INTE!!! Jag räcker inte till.

En rastlöshet. Den sliter i mig. River i mitt bröst.

Har fått ont, i nacken ena armen. Känner mig konstig. Mår illa. Ashungrig - eller?? Vet inte längre vad som är psykiskt och vad som är fysiskt. Vill inte ha det såhär längre.

Allt jag vill är att må bra. vara glad och njuta av livet. Att det ska vara så jävla svårt att få uppleva just det.  Äh vilket jädra gnällinlägg detta blev. Men måste bara få ur mig detta.

Hittade en ganska spännande artikel här

Det handlar om att forskare har i en studie kommit fram till slutsatsen att ätstörningar kan gå i arv från mor till dotter och så vidare. De hade dessutom dragit en parallell till utbildningsnivå, ju högre utbildning desto större risk är det att ett stört ätbeteende går i arv.

Jag kan hålla med om att det finns en viss ärftlig faktor. Hela min släkt (främst kvinnorna) har ett lite skruvat beteende runt mat och ätande. För min släkt är det Uns med drag åt bulimi utan självrensning som är den faktiska ätstörningen. Kroppsfixeringen gäller allt. Främlingar på stan kommenteras, det pratas bakom ryggen på "mulliga" bekanta. Har någon i släkten gått ner i vikt vill alla genast få just det superknepet. Om någon gått upp blir det onda blickar runt bordet om denne tar en bulle. Samtidigt som vi är oerhört intresserade av matlagning och att bjuda andra. 

Det gick vid ett tillfälle så långt att min farmor frågade hur mycket min då 8 månader gamla son vägde (han är stor för sin ålder, men inte tjock) när jag svarade så sa hon:

"Alltså överviktig!!"

Där och då tyckte jag att hennes fixering vid andras vikt gick till överdrift. Att kalla en baby för fet är inte rättvist, inte om vikten och längden matchas fint enligt BVC kurvan.. 

Åter tillbaks till ämnet. Jag håller alltså med resultatet till viss del. Ätbeteende kan säkert vara ärftligt. Men jag tror att det gäller i alla skikt i samhället och inte bara bland de högutbildade. Vet inte heller om det är så att det beror på förväntningar och press. Tror mer att det hör ihop med relationen till kroppar och utseendefixering som styr. Samt att åsikten att om man är smal har man kontroll, är man fet har man inte det. Går man upp i vikt är man misslyckad. Viktnedgång är detsamma som att lyckas, att vara duktig. Smalhet på gränsen till undervikt är åtminstone i min släkt att vara fulländad, att ha lyckats. Helt enkelt för att duga får man inte vara eller bli tjock eller ens lite mullig.

Skulle vara kul att få veta vilken typ av inredare just du gillar?

Mitt är helt klart alla program som Simon och Thomas gör. Just nu så är det Sveriges fulaste hem som regerar! Jag gillar att hur galna deras idéer än verkar till att börja med så är de oerhört skickliga på att "sy ihop påsen" så att slutresultatet blir bra även om de så släpar in ett träd mitt i rummet och borrar egna hål för kvistarna.

(Visst var det någon julkalender där en galen pappa gjorde just det med julgranen? Det var länge sedan, jag var liten då... Men det finns någonstans ett minne i huvudet på just det.)

Om du fick ta hem ett av programmen till dig, vilket skulle det då vara?

Om jag personligen fick bjuda hem valfritt inredningsprogram hem till mig så skulle det troligast bli just Simon och Thomas som skulle få fixa till mitt hem. orsaken till det valet är att de alltid gör de boende i huset totalt överraskade över resultatet. Men jag skulle i så fall få låsa ut min sambo, han skulle under inga som helst omständigheter någonsin släppa in dessa två "tokstollar" innanför vår ytterdörr. Men så vill han att allt ska gå i antingen latte, grått eller valnöt. Med raka linjer och förutsägbar möblering. Hans favoritprydnadssak är och förblir fjärrkontroller!! han pyntar hela vårt minimala vardagsrumsbord med dessa, radar upp dem med hårfina avstånd mellan.

Jag är glad att han överlevde chocken när jag valde att bryta de trista kulörerna med turkost! både på gardiner, dukar och kuddar som ett genomgående tema i samtliga rum.. Nu funderar jag på att byta ut den turkosa mot chockrosa - vad tror ni?