Ska jag logga in och läsa om alla som redan fött och de som har värsta känningarna på att det är dax att åka in på förlossningen.. När jag själv sitter här och inser att det kommer att dröja flera veckor tills det är min tur?

Varför ska jag ta åt mig när bostadsområdets vicevärd står och hojtar om hur fet jag blivit och undrar om jag inte tänkt ge mig snart med tjockandet? Jag blir ju ledsen. Jag äter nästan inget och ändå så fortsätter magen att växa. Jag undviker typ salt och annat men ÄNDÅ har min kropp börjat svälla av vätska. Jag försöker promenera ca 3 timmar per dag för att kompensera för den maten jag äter (visst det räcker inte) men jag kämpar på i alla fall..

Varför kan jag inte bara glömma bort att det finns en bäbis i min mage? Helt ärligt verkar det mer troligt att det är en gigantisk tumör som kommer att se till att jag exploderar lagon till sommaren..

Varför måste jag då och då drabbas av massa förvärkar? Vet ju att det inte är på riktigt, men det lockar ändå till ett falskt hopp..

Varför måste tankar som ex. att jag ska få min sambos helvetiska halsont lagom till förlossningen? Men enligt honom så är den smärtan värre än att föda barn i vilket fall som helst. Kallar halsontet för helvetiskt eftersom den kräver maxdos av ipren, zyx, strepsils och bafucin för att han ska stå ut och ändå så klagar han. Men äta mat och dricka kan han utan problem...

Som sagt januari är slut och det är en ljusare tid som väntar på oss. Eftersom det är ca 10 soltimmar på hela januari månad här där vi bor så är det inte så noga då, men nu kan man ana ljuset i tunneln..

Blev grymt sugen på att byta färg här hemma (kanske av tristessnär man går hemma hela dagarna så blir allt lite uttjatat, eller kanske för att göra något konkret medan man väntar på att få ONT på riktigt.) Vill plötsligt se mina turkosa gardiner på plats i fönstren, åh de turkosa kuddfodralen i soffan.. Det kliar i fingrarna.. Det skulle vara det slutgiltiga steget åxå efter att ha putsat fönstren och planterat om växterna åxå det vet jag ju..

Vi får se hur det blir. En sak vet jag med all säkerhet i alla fall, jag eller M måste uppsöka ett apotek som har både flytande ipren och kan lämna ut M´s mollipect. Eftersom K's flaska tog slut nu på morgonen..

Eftersom M, K och V är hemma och är så förkylda/ småsjuka så ska de få baka chokladbollar (en liten sats) som de kan få gotta sig med till mellis idag och imorgon om bollarna räcker till mer än idag..

Jag kallar dem för sjukladbollar för det finns nog ingen mer än de som kommer att stå för tillverkningen som kommer att vilja äta dem.. hehe

Hade stor lust att lägga in lite bilder från kameran idag, men så kom minnet tillbaks, med ett mobilt internet långsamt nog att höra hemma på 90-talet så är det inte ett projekt som är värt alla de svordomar som jag kommer hinna rabbla innan de laddats upp.. Sorry!!