I eftermiddag var det en hel del måsten på min lista. Å på det så var barnen just som barn ofta är. Å lägg till lite pms i mixen åxå. Alltså stress, press å pms blir resultatet jag äter upp allt onyttigt jag ser, trots att jag hatar det nag håller på med. Nu sitter jag å nattar lillan, med ett lätt illamående. Det blir lätt resultatet av en sådan stressad tillvaro. Hoppas på att hinna sopa golvet nere innan det är dax för mig åxå att sova. Men det beror på Esmee. Tänk när vi har en ny dammsugare igen. Vår gamla dog ju för ca en vecka sedan *snyft* men som jag sa, tills vi hittat rätt dammsugare kan vi sopa golvet. Så det så.

Att sätta små barn på förskolan känns fel för mig. Små ettåringar behöver mer uppmärksamhet å närhet än vad de får när de börjar förskolan. Denna åsikt känner jag ännu starkare för nu efter att sett ett litet barn på den avdelning jag nu skolar in Diddi på. Hen är så trött å ledsen. Vill bara vara i famnen å ogillar när fröken inte kan vara precis bredvid en liten stund. Nu vet ju inte jag, kanske är hen bara så. Ett barn som kräver mycket närhet, kanske är hen bara trött. Kanske kommer hen trivas superbra inom kort.

Visst det kan säkert gå bra åxå. Men av det jag sett skulle jag om möjlighet finns inte utsätta något barn för det. Hellre vänta tills man ser hur redo de är att möta omvärden å nya vänner.