Jag är en värdelös mamma.

Så är det. För det är så det känns. Så måste det vara.

Barnen bara bråkar när jag är ensam hemma med dem. När M är ensam med dem fungerar allt oförskämt bra. Jag hinner inget, han hinner allt.

(Gräver ner mig i självömkan).

Har så fruktansvärt mycket kvar att göra idag åh ungarna har bråkat åh skrikit att jag faktiskt hör sämre åh det tjuter i huvet på mig. Att de dissade maten som jag lagat med omsorg åh lagt mycket tid på. Gjorde inte något bättre.

Som jag skrev till M jag är hemma med 3 trotsmonster åh en bäbis med mammaångest = hon skriiiiiiker HÖGT om jag inte bär henne 100% av hela tiden....

Ja, jag gnäller. Ja, detta är så fel. Bara för några dagar skrev jag om hur vardagen förstörde det som är viktigt. Åh det är precis det vardagen åh alla j-la tjafs/konflikter/ bråk åh måsten gör. Tar fokus från det viktiga. Åh när fokuset försvinner tenderar det att VERKLIGEN försvinna.

Imorse var det dax, sopmaskinens första besök för att bli kvitt vinterns grus. Diddi stod åh såg på med stora ögon när traktorn sopade om och om igen. Under morgonvistelsen ute så passade jag på att sprida ut snön som är kvar på fram och baksidan. Åh tack vare det lyckades jag parkera vagnen på baksidan efter promenaden. :)

Diddi var inte redo att somna lika snabbtsom han brukar under vagnvilan idag. Misstänker att det snart är just en vilostund i vagnen på dagen åh ingen sömn. Han är inte så liten längre!! Min lille bäbipojke, var tar tiden vägen??

Nu har jag tagit en liten paus, sitter i solen på framsidan åh njuter av att höra smältvattnet porla i stuprören åh höra hir det rinner ner i brunnarna.

Funderar lite på att ta fram trädgårdssaxen åh klippa bort lite dött från rabatten åh den vildvuxna jordgubbslådan. Dax att låta det nya växa upp.

Nu är det fock fikadax för mig åh småttingarna som vaknat :)