M på jobbet hela långa helgen. Vi som var hemma har pysslat med följande:

förmiddag med utevistelse

eftermiddag på fantasyland med  K, diddi åh miiimii, V hawde följt med T till Ö-vik åh träffat Yohio.

 
  Trist men 2 av de uppladdade filmerna (en på K som kör radiobilar åh en på diddi som kör liten bil fungerade inte när jag laddade upp dem, de blev upp och ner..

 
  men jag lägger upp dem ändå... för barnens skull.. De älskar att se videoklippen som jag lägger upp på bloggen :)

Åh sist men inte minst, lite bilder som jag knäppt under dagen.. bild på mina vårlökar i gräsmattan på baksidan
, V som ko0kar sandsoppa med snö åh diddi i lekhörnan för de alra minsta på fantasyland.. En sak är säker, ett par timmar där åh man är rejält slut i huvudet.. Bara ljudnivån gör sitt.. åh sedan att hålla reda på Diddi "blixten" andersson bidrar skarpt till att trötta ut hjärnan...

I livet, tappas ofta det som verkligen är viktigt bort. Det försvinner med vardagens sysslor. Det viktigaste anses som självklart.

Men, så händer det något som gör att man stannar upp. Inser vad som egentligen betyder mest. Åh hur skört livet faktiskt är. Ett sånt wake-up call fick jag igår kväll.

Jag slösurfade in på ett community jag har varit medlem på sedan K var pyttis. Av en slump gick jag in på kategorin "att mista ett barn" där had en medlem skrivit om sin sons död. Vi hängde inne på gravid samtidigt när jag väntade diddi. Hennes son föddes några veckor före diddi. I somras dog han! Bara några dagar efter att han påbörjat sin behandling mot cancer!!

Så fruktansvärt, så overkligt, så brutalt!! Vid sådana tillfällen finns det inte ord. Hela jag frös invärtes. Det går inte ens att tänka tanken!! Ändå finns denna skräck i mig. Tänk om något skulle hända med nåt av mina barn. För det kan ske. Det är inte bara något som drabbar andra.

Igår var det lite extra svårt att släppa sista godnattkramarna med mina barn. För det är ju kramarna de fina orden åh allt sånt som är det viktigaste. De dagliga tjafsen, så onödiga. Men ändå så stod jag där idag, i full färd med vardagen åh tjafsen. Men någonstans så fanns tanken kvar.

Så vad ville jag med detta inlägg? Påminna om det åtminstone jag så lätt glömmer. Hur skört livet är. Åh vad som i slutet betyder något. En sak är säker, brödsmulorna på golvet - räknas inte!!