Jag har aldrig varit till min farfars grav. Jag har helt enkelt inte haft tid, och om jag haft tiden någon gång så har jag i alla fall inte vetat var hans gravplats är. Men jag vet inte om jag skäms över det eller inte. Jag anser någonstans att gravplatsen är mer till för dem som behöver den. Det blir någon form av plikt att göra fint där, men för vem? För sig själv eller för andra förbipasserande? När jag gick på gymnasiet jobbade jag varje sommar på en kyrkogård, med trädgårdsarbete såklart. En kyrkogård äe väldigt vacker, men jag kom under den tiden fram till att jag minsann inte vill belasta mina anhöriga med att känna tvånget att gå till min grav och underhålla den, nej jag vill vila i en minneslund.

Åter till min farfar, jag tänker däremot väldigt ofta på honom. Om jag tänder ettt ljus tillexempel kan jag då och då sända honom en tanke. Detsamma när jag plockar bär eller kokar sylt, eller palt så tänker jag på honom, helt enkelt när jag gör saker som han brukade tycka om att göra så skänker jag honom en tanke. Jag vill inte minnas honom som den han var när han dog, nej jag vill minnas honom som han var innan sjukdomarna tog över hans liv. En pigg och skojfrisk arbetsmyra som alltid hjälpte andra med alla han kunde erbjuda. Det var sällan en lugn stund kring honom.

Nu tillexempel så samtidigt som jag sitter här och skiver detta inlägg och naturligtvis tänker på min farfar, så gräddar jag plättar, något som han gärna gjorde för att sedan åka hem till oss och bjuda på mat. Gullig och huslig.

Nä nu ska jag fixa lunchen färdigt.. Barnen är utsvultna efter dagens simlektion..