Idag hittade jag en avi i brevlådan. Något som var skickat till mig och ska hämtas ut. Eftersom jag inte väntar på något särskillt så tycker jag att det hela känns obehagligt. För ca 4 år sedan var det någon som skickade massa marianafrön till mig. Den gången visste jag inte heller vad det var som jag förväntades kvittera ut. Jag menar, tänk om jag hade åkt fast!

Nu sitter jag typ och oroar mig över detta paket. Tänk om det är en brevbomb eller något annat som jag inte vill öppna. Inte fö att jag kan komma på någon som vill ha en brevbomb, men det händer ju. Äh vad jag är rädd av mig!! Detta är inte något som jag skulle betrakta som sund oro. Men i alla fulla fall är det så det känns.

Många snackar om att det blir lättare när barnen blir lite större. Jag vet inte om jag längre tror på det snacket. Tror mest att det är ett skådespel. Ett sätt att ursäkta sin längtan efter fler barn. En befängd lögn som bygger på att man ska glömma, glömma hur det faktiskt var.

Nu vill jag inte påstå att det var särskillt lätt att vara mamma till spädbarn eller småbarn (alla stadier från 0 - 3 år). Min första unge är född med ett handikapp som har krävt och än idag kräver ofantligt mycket av mig. Min andra unge kom till värden skrikandes, och vrålade sig i genom det första året nonstop. Än idag pratar folk i min omgivning om hur fruktansvärt mycket hon vrålade. Och de var inte ens med hela tiden. Det var så illa att min syster som bodde hos mig ett tag och var drogad med benzo (hon sov typ hela tiden) bad till gud att ungen skulle sova lite, bara en liiten stund till.. Hon skrek hela nätterna, och hela dagarna, i vagnen i bilen i famnen. You name it, hon skrek, och skrek sedan vrålade hon lite till. Det fanns ingen som kunde avlasta mig. Jag förstår inte att jag klarade det. Hon vrålade så mycket att när jag fram till för ett par månader sedan hörde en bäbis skrika, blev jag helt tom inombords, så fysiskt utmattad att jag skulle kunna somna på stående fot.

Resten av barnåren från 3 år - 6,5 år (min erfarenhet har inte hunnit längre än så)

Visst på den fronten har det förändrats till... något annorlunda nu sover hon och även han (han har alltid sovit bra) på natten (åtminstone 50% av alla nätter) De har inte blöja längre och så vidare..

MEN nu håller de på med sina trotsperioder. Det verkar inte riktigt som om de någonsin kommer ur dem. De överlappar varandra. Det sägs att min dotters nuvarande ålder är en förstående och relativt bra period. Det är rent jävla nonsens!! Hon är för det mesta som en varulv på hemmaplan. Vi tassar runt för att inte skapa mer trauma än vi behöver. Sonen är nu inne i sin 6 års trots.. Den sägs vara något aldelens särskilt och nog faan har de som säger det rätt, men om min dotter nu ska vara i den bra fasen så är jag livrädd inför hennes kommande 6 års trots!!