Att bryta med mitt matmonster... Ska strax åka till min kompis, den enda som vet vad det är som pågår... typ. Vi ska prata mer om mina veckor med fail, det gjorde vi igår, på telefon. Det var oerhört skönt att uttala de ord som har fått mig att gå in i ett avstängt läge. Kanske komemr jag att ta kontakt med ÄS-teamet i min stad idag.. Vi får se om jag vågar..

Hittat en låt som passar rätt bra in på detta... 

Linkin Park - From the Inside

Don't know who to trust
No surprise
Everyone feels so far away from me
Heavy thoughts sift through dust
And the lies

Trying not to break
But I'm so tired of this deceit
Every time I try to make myself
Get back up on my feet
All I ever think about is this
All the tiring time between
And how
Trying to put my trust in you
Just takes so much out of me

I take everything from the inside
And throw it all away
'Cause I swear
For the last time
I won't trust myself with you

Tension is building inside
Steadily
Everyone feel sso far away from me
Heavy thoughts forcing their way
Out of me

I won't trust myself with you
I won't waste myself on you
Waste myself on you
You

Träffade min kbt- teraput igår. Det mötet blev inte ett bra möte - tycker jag. Min behandlare kunde konstatera att jag har blivit för fokuserad på vad jag äter igen. Att i stort sett bara äta morötter och dricka vatten är visst inte bra enligt henne. Men jag äter ju, är det inte det som räknas? Visst jag är fasansfullt medveten om att jag har fastnat i vad jag har för vikt och bmi igen, men jag har inte någon målvikt. Det enda jag bryr mig om är att jag för var dag som går ska väga lite mindre än dagen innan. Hon fick mig att lova att försöka äta mer "normalt" (undrar vad hon riktigt menade med det) tills nästa gång vi ses. Dessutom ska jag försöka ta mig tillbaks i mitt påbörjade spår. Fortsätta med min problemlösning samt kartlägga min ångest.

Jag vet inte ens om jag kan äta på ett annat sätt än som jag gör. Gjorde ett halvhjärtat försök till middag. Men det gick inget vidare och sedan mådde jag inte bra i flera timmar efteråt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om allt, jag är euforisk när jag klarar av att håll mig till min plan. Har ändå ångest inför varje dags vägning. Till och med efter att jag förra veckan satt in löshåret insåg jag att det måste leda till en viktökning, varje slinga väger ju 0,5 gram... genast blev jag tvungen att räkna ut hur mycket jag gått upp i vikt av mitt löshår...

I lördags inför min utgång testade jag den BH som min sambo gav mig i julklapp (strl 75A). Den har blivit för stor nu. Så mycket för stor att jag fick lov att lägga undan den. Jag hade utan problem kunnat stoppa in ett par strumpor i varje kupa!! Skrattretande! Jag kan inte se att min kropp blivit smalare alls sedan julen, men uppenbarligen måste det vara så.

Mina tankar spinner runt i skallen på mig, allt för snabbt. Jag vet varken ut eller in. Redan nu under natten har jag suttit och funderat på vad jag kan äta för middag idag. Det ska innehålla näring, vara kalorisnålt och vara vegetariskt helst även ekologiskt. De andra ska äta blodpudding. Men det innehåller ju djurblod och gluten två saker som jag inte äter. Har kommit fram till att jag kommer att äta kokt rödbeta som jag ska efterfräsa med vitlök..

Det svåra i att bli av med ett missbruk som egentligen inte behöver några yttre ting för att fortsätta att pågå är oerhört svårt. För det första så är mat något som man inte kan ta bort, för en anorektiker måste den tillföras. Men för en bulimiker? Maten måste begränsas, träning måste begränsas, men ska även rätten att använda toaletten begränsas. Vi ätstörda måste för all evighet utsättas för sådant som vi går igång på. Våra kroppar, mat, olika former av hälsosamt beteende, det ständiga tjatandet om nya dieter. Bilder på smala retuscherade bilder kommer för alltid att finnas överallt, på samma sätt som alla lightalternativ skriker ut sin existens.

Måttet med "lagom" och "normalt" är så oerhört svårt att avgöra. Var i hela friden går gränsen?? När tycker andra att JAG har tränat för mycket, när anser andra att JAG inte har ätit mer än vad MIN kropp behöver. Om jag en dag kommer att bli tjock (snälla gud säg att det inte behöver hända) kan jag då banta som vem som helst utan att åter falla in i mina gamla väldigt beprövade vanor?

Att bli "nykter från sitt missbruk hade varit så mycket enklare om det hade vart frågan om ett vanligt missbruk. En alkoholist kan sluta köpa alkohol, narkomanen måste bara bryta med sina langare (det är inte lätt det heller men det är lättare). En spelmissbrukare kan spärra sig från de spelsighter som har förstört livet för honom/henne. Men en ätstörd skulle behöva byra hjärna. Men det går ju inte så det är en långdragen process som jag tror kommer att ta hela livet. Vet inte om man någonsin kan bli kvitt sin mat och kroppsångest. Jag menar ungefär 4 gånger i veckan så tror jag på fullaste allvar att en gastrisk bypass operation vore något för mig OCH även att jag skulle kunna kvalificera mig till en sådan. Jag har ju ett BMI på ÖVER 20.. Så har det även varit nu sedan jag började försöka bli kvitt Gollum.