Hittade en ganska spännande artikel här

Det handlar om att forskare har i en studie kommit fram till slutsatsen att ätstörningar kan gå i arv från mor till dotter och så vidare. De hade dessutom dragit en parallell till utbildningsnivå, ju högre utbildning desto större risk är det att ett stört ätbeteende går i arv.

Jag kan hålla med om att det finns en viss ärftlig faktor. Hela min släkt (främst kvinnorna) har ett lite skruvat beteende runt mat och ätande. För min släkt är det Uns med drag åt bulimi utan självrensning som är den faktiska ätstörningen. Kroppsfixeringen gäller allt. Främlingar på stan kommenteras, det pratas bakom ryggen på "mulliga" bekanta. Har någon i släkten gått ner i vikt vill alla genast få just det superknepet. Om någon gått upp blir det onda blickar runt bordet om denne tar en bulle. Samtidigt som vi är oerhört intresserade av matlagning och att bjuda andra. 

Det gick vid ett tillfälle så långt att min farmor frågade hur mycket min då 8 månader gamla son vägde (han är stor för sin ålder, men inte tjock) när jag svarade så sa hon:

"Alltså överviktig!!"

Där och då tyckte jag att hennes fixering vid andras vikt gick till överdrift. Att kalla en baby för fet är inte rättvist, inte om vikten och längden matchas fint enligt BVC kurvan.. 

Åter tillbaks till ämnet. Jag håller alltså med resultatet till viss del. Ätbeteende kan säkert vara ärftligt. Men jag tror att det gäller i alla skikt i samhället och inte bara bland de högutbildade. Vet inte heller om det är så att det beror på förväntningar och press. Tror mer att det hör ihop med relationen till kroppar och utseendefixering som styr. Samt att åsikten att om man är smal har man kontroll, är man fet har man inte det. Går man upp i vikt är man misslyckad. Viktnedgång är detsamma som att lyckas, att vara duktig. Smalhet på gränsen till undervikt är åtminstone i min släkt att vara fulländad, att ha lyckats. Helt enkelt för att duga får man inte vara eller bli tjock eller ens lite mullig.