Att rida ut på långritt tillsammans med sin dotter...

Det finns inget annat ord för det. När man kommer över skräckblandade förtjusningen, såklart. För den tröskeln måste man komma över först. Att man tar med sitt egna barn ut på ridturer. Tänk allt som skulle kunna hända!! Helst av allt skulle man ju vilja Linda in dem i bubbelplast, å andra skydd. Å hålla dem så från att de är nyfödda. Men så fungerar det inte. De måste få pröva sina vingar. Testa sina gränser och bli stora. På precis samma sätt som generationer före dem ha fått göra. Med min egna uppväxt till häst i bagaget, är det bara att inse, man får ta det försiktigt. Se hur hästarna är för dagen å läsa av vad barnet klarar av å sedan utgå från det. Går det så går det å om nåt händer så gör det ju det å då får man lösa det då.

Det är så man bygger upp kunskapen. Hästkänslan, och även det äventyrliga med att hålla på. Det är ju samspelet med ett djur, närheten till naturen och gemenskapen som man får ryttare emellan som är svår att få någon annanstans i livet. Å jag tror inte att man kan få samma känsla för hästar om man rider skyddad i ett ridhus. Man måste ut å pröva sina vingar. Sen är det klart att bäst är om man kan få en blandad kompott, äventyrliga uteritter, å annan träning i mer skyddad verkstad som i ridhuset/ ridbanan.

Idag hade de teori på ridskolan och fick prova på att longera en ponny. Skoj att de får testa på sånt. Det var jag som förra veckan hade lite olika önskemål på vad de kunde göra på teorin. Nästa termin försvinner Vildas ridgrupp. De har utvecklats olika fort så det skedde naturligt. V går från en grupp 2:a till en 3:a som kommer ha lektion på fredagar 17:30. Fredagsmys. :)

Det är kul att det går framåt för henne. I höstas var hon i en nivå 1:a å i januari blev hennes grupp en 2:a. Å efter en sommar med mycket ridning å hästar är hon redo att hoppa upp en nivå i augusti :)