Jag såg the three day nanny i veckan. Å insåg att jag har lite av det problemet som visades i det avsnittet. Jag är nämligen en sådan förälder som har svårt att låta barnen lösa sina egna konflikter. Det fenomenet kallade nannyn för helikopterförälder. Visst verkar själva grejen att låta barnen reda sina egna konflikter bra. Men i praktiken är det svårare. Som närde stora storasyskonen bråkar med de små på de storas villkor blir det ju ojuste.

Så nu försöker jag att minska på mitt helikopterbeteende. Vilket inte är lätt. Att hålla koll och bara gå in å bryta när konflikten spårar ur. Det ska enligt nannyn ta tre dagar att bryta ett mönster. Synd bara att tre dagar kan kännas som en väldigt lång tid när man är på dag ett.

Jag tror vi allra flesta föräldrar har olika brister å tillgångar som både kan hjälpa och stjälpa våra barn. Å att inse detta och börja ändra inarbetade vanor kan vara svårt. Men att inse en brist och ignorera det är betydligt sämre. En annan grej jag är dålig på är att leka med mina barn. Ibland visst så kan jag åxå släppa loss och busa å vara barnslig. Men oftast så är alla måsten ivägen för spontan barnslighet. Det är något som jag borde ändra på. Men jag måste nog ta en sak i taget.

Hur jag än må vara så jag vill mina barn väl. Mitt hjärta blöder när de är sjuka eller på något annat sätt inte har det bra. Jag vill hjälpa dem att bli väluppfostrade individer som mår bra på alla sätt och vis. Därför är jag ibland överbeskyddande, en hönsig helikoptermamma. Hoppas bara att barnen någonstans förstår att jag bara vill deras absolut bästa här i livet.

M jobbar, jag har huvudvärk från underjorden å barnen är barn. De har roligt å lever om.

Jag tar en ipren å drar på mig en mössa å hoppas att huvudvärken ska ge sig. Lunch blev köttfärssås gjord på gårdagens tacorester. Det verkar gå hem. Sen blir det ut å leka. Om barnen får sin vilja igenom å mitt huvud slutar dunka blir det en tripp till mormor å morfar för att säga hej å mata ankorna lite.