Alltså denna huvudvärk! Den är handikappande. Den försvinner inte helt om den inte är helt förlamande för tillfället så ligger den å lurar. Sådär så att det inte går att ignorera. Nu börjar jag bli less. Ogillar skarpt att bli tvungen att äta så mycket medicin för att överleva dagen. Önskar att den bara kunde försvinna.

Idag hade Esmee för första gången på sig prinsessklänning. Här dansar hon till what does the fox say.

Diddi har blivit så morgonpigg att man önskade att det var ok att använda gummikkubban på honom för att han skulle sova lite längre. Åtminstone till 6:30 eller nåt. Men inte då. Upp helst före 5 å på ett riktigt utuselt humör. Arg (eller galen) tills han får göra precis det han vill. Detta resulterar i att han nu är lagd i sin säng för att sova en stund eftersom han inte orkar uppföra sig alls.

Snart ska övriga familjen klä på sig och skotta snö. Det har kommit massa blötsnö inatt. Så nog har vi å höra alltid.

Å sen krånglar min iphone. De yttre volymknapparna är trasiga seda när E fick tag i den å kastade den i klinkergolvet. Å sedan igår kan inte skärmen rotera längre. Å jag som INTE har någon som helst lust att lämna in den på lagning. Det blir att testa att systemåterställa den å starta om den som en ny lur. Måste bara försöka säkerställa att telefonen denna gång kopierar kalendern å kontakterna för det gjorde inte den förra gången trots att jag hade ställt in just det.

  Tänk att det redan var 3 år sedan diddi kom till oss! Denne lille buskille som sällan är stilla mer än någta sekunder. Precis som din storebror är det fordon för hela slanten. Å lite hundar å hästar.

Han firade denna dag med farmor å farfar, vi i familjen å så kom även moster H förbi.

Det var mest fordon i paketen. Bilmatta, branfstation med 2 olika brandbilar (en som sprutar vatten). Ett brandmansförkläde, lektält, hotweels, påslakanset med bilar på å en säng med bilväg. Tärtan var prydd med blixten, bärgaren å gänget. Tårtan hade chokladbotten å var fyllf med smaker av tuttifrutti, ahlgrens bilar å polka.

Imorgon är det ett litet kalas som gäller. Å denna helg är bara en uppladdning. Nästa helg är stora kalashelgen. 3 kalas på 3 dagar....

Jag har ju förut skrivit om hur svårt det har varit för oss att få kontakt med den barnneurolog som haft ansvar för K's behandling av epilepsin. Nu har han äntligen fått en ny läkare. Å skillnaden kunde inte kunnat vara större. I veckan var vi på sjukhuset och träffade läkaren. Å k fick ett nedtrappningsschema på en av de medicinerna dom ger mycket biverkningar.
Redan samma kväll började K få små kramper å det följande dygnet blev kramperna bara fler å kraftigare. Så imorse ringde jag till mottagningen och strax efter lunch hade läkaren ringt upp. Nedtrappningen avnröts omgående, den gamla dosen gäller igen. Om en vecka är det ny telefonkontakt med läkaren över hur vi ska fortsätta uttrappningen på den mindre bra medicinen.

Jag blir så glad och lättad att jag nästan blir rörd. Om det hade varit som innan läkarbytet hade jag förmodligen fått jaga läkaren i någon vecka - minst på att få veta hir vi bäst ska göra för att K ska slippa ha så mycket kramper.

Igår vid middagen kom migränen tillbaks. Så mer medicin å på med migränmössan. Efter maten så skulle jag vila huvudet å går men mössan halvt för ögonen mot sovrummet. Då snubblar jag över en pilatesboll å stöter fingrarna in i dörrkarmen till sovrummet. Ligger sen i sängen å ylar en stund svärord vad ont det gjorde. Å ringfingret kändes både ont å konstigt i den stora leden.
Inatt har jag vaknat av att jag försökt böja det pga smärta. Idag ser jag att det är blått å svullet över leden. Å jag kan inte böja det ordentligt. Trots att det var fingertoppen som krockade med väggen.

Hoppas att det inte är nåt som borde kollas upp. Har absolut ingen lust att besöka hälsocentralen i onödan. Då kommer man väl hem med diverse virus...

Nä nu ska jag å småtomtarna (diddi å E) fixa fyllningarna till tårtan. Ahlgrens bilar, tuttifrutti å polkagris. Hoppas det smakar som en godispåse

Idag har jag pysslat på med de där små sakerna. Sånt som bara måste tas, sortera tvätt osv. Jag har även bakat tårtbotten till Diddis tårta å förberett middagen. Idag ska vi äta krämig kyckling i ugn med rostad mandelpotatis och sallad. Sen tar jag mig ut till stallet. Ska bli skönt att pyssla på där å även rida lite om inte renarna har tänkt förstöra allt igenom att löpa amok runt gården. Just nu är de där.

Jag har inget mot samer eller renskötsel. Men det är fel att de påstår att de gör vad som är naturligt för renarna när de packar dem i lastbilar å kör dem ut mot kusten. Där får renarna ställa till med förstörelse gör markägarna och inget ansvar alls till samerna. Nä, om de ska följa renens naturlighet så får de låta renarna förflytta sig utan lastbilstransporter. Då skulle det åtminstone kännas mer ok.

"Barn, kom å ät" hojtar jag å så kommer de en efter en. Ett led in på toa för handtvätt. Efter lite buffande å kiv är de färdiga.

När E fått sin portion å jag hållet på med diddis parallellt med att jag dukar fram det sista ringer det från habben om en tid för K. Jag försöker lösa alla nu-problem medan jag försöker mig på ett konstruktivt boka-in-en-tid-samtal.

E kastar sin tallrik som en projektil över köket rakt in i kökslådorna. Bang! Splatter!
Mat överallt. Sen inser hon att hon är ofastspänd å klättrar upp på bordet. "Mamma!! Kolla Esmee!!"
Medan jag pratar om datum som kan fungera å spänner fast vilddjuret i stolen kladdar hon ner min rena tröja med matkladd. V kommenterar saker jag glömt att plocka fram å d kräver assistans. Jag trampar i den utkastade maten. Strumpan kladdar ner när jag fortsätter prata å lösa situationer.

När samtalet är avklarat har E kastat mer mat runt köket. K har haft sönder ett köksredskap å diddi vill ha mer mat. När det är fixat å jag sitter på golvet å torkar upp E's mat så kastar hon sin smörgås på min rygg (med smörsidan ner). Å klappar med sina små kladdiga händer i mitt hår (tur det är dax för en hårtvätt i alla fall).

Jag tar E från bordet å tvättar av henne. Stänger toadörren snabbt som blixten, hon får inte smita till toaletten å försöka sig på ett toalettbad. Inser försent att köksstolarna står upp. Innan jag hunnit dit har hon klättrat upp på stolen å håller på att dra ner vaxduken med all mat, tallrikar å ljus osv. Tar ner henne till ett avgrundsvrål. De stora ska upp till kojan å E får följa med. Jag hjälper henne uppför trappen å fixar trappgrinden. Sen tar jag av mig den kladdiga strumpan å tar ett djupt andetag.

Nu är matkaoset över ö jag sjunker ner på stolen. Med en oopsiesmörgås med ägg på å en kopp te. Nu kan jag äta. Å sen får jag rengöra köket, förslagsvis med högtryckstvätt...

Igår var det 112 dagen. Jag tänkte skriva detta inlägg hela dagen. Men när migränen kom blev det inte av. 112 är ett nummer som är inpräntat i de flestas minnen sedan vi gick på dagis. Ett nummer som man hoppas att man aldrig ska behöva ringa.

Jag har ringt det en gång i mitt liv. Och känslan av att vara i den situationen kändes så overklig att det kunde varit på film.

Men det var det inte. Som tur var gick det bra. Jag måste säga att den personen man pratar med är verkligen duktig på sin sak. Man blir lugnad. Det kan inte vara lätt att få en skärrad människa lugn via telefon och samtidigt få ut all viktig information. Jag minns inte om det var en man eller kvinna jag pratade med. Men jag måste säga att hen gjorde ett bra jobb.

Det är även viktigt att man vet att 112 bara ska användas vid yttersta nödfall. Det finns andra nummer dom är till för andra omständigheter. Som 1177 tillexempel.