"Barn, kom å ät" hojtar jag å så kommer de en efter en. Ett led in på toa för handtvätt. Efter lite buffande å kiv är de färdiga.

När E fått sin portion å jag hållet på med diddis parallellt med att jag dukar fram det sista ringer det från habben om en tid för K. Jag försöker lösa alla nu-problem medan jag försöker mig på ett konstruktivt boka-in-en-tid-samtal.

E kastar sin tallrik som en projektil över köket rakt in i kökslådorna. Bang! Splatter!
Mat överallt. Sen inser hon att hon är ofastspänd å klättrar upp på bordet. "Mamma!! Kolla Esmee!!"
Medan jag pratar om datum som kan fungera å spänner fast vilddjuret i stolen kladdar hon ner min rena tröja med matkladd. V kommenterar saker jag glömt att plocka fram å d kräver assistans. Jag trampar i den utkastade maten. Strumpan kladdar ner när jag fortsätter prata å lösa situationer.

När samtalet är avklarat har E kastat mer mat runt köket. K har haft sönder ett köksredskap å diddi vill ha mer mat. När det är fixat å jag sitter på golvet å torkar upp E's mat så kastar hon sin smörgås på min rygg (med smörsidan ner). Å klappar med sina små kladdiga händer i mitt hår (tur det är dax för en hårtvätt i alla fall).

Jag tar E från bordet å tvättar av henne. Stänger toadörren snabbt som blixten, hon får inte smita till toaletten å försöka sig på ett toalettbad. Inser försent att köksstolarna står upp. Innan jag hunnit dit har hon klättrat upp på stolen å håller på att dra ner vaxduken med all mat, tallrikar å ljus osv. Tar ner henne till ett avgrundsvrål. De stora ska upp till kojan å E får följa med. Jag hjälper henne uppför trappen å fixar trappgrinden. Sen tar jag av mig den kladdiga strumpan å tar ett djupt andetag.

Nu är matkaoset över ö jag sjunker ner på stolen. Med en oopsiesmörgås med ägg på å en kopp te. Nu kan jag äta. Å sen får jag rengöra köket, förslagsvis med högtryckstvätt...

Igår var det 112 dagen. Jag tänkte skriva detta inlägg hela dagen. Men när migränen kom blev det inte av. 112 är ett nummer som är inpräntat i de flestas minnen sedan vi gick på dagis. Ett nummer som man hoppas att man aldrig ska behöva ringa.

Jag har ringt det en gång i mitt liv. Och känslan av att vara i den situationen kändes så overklig att det kunde varit på film.

Men det var det inte. Som tur var gick det bra. Jag måste säga att den personen man pratar med är verkligen duktig på sin sak. Man blir lugnad. Det kan inte vara lätt att få en skärrad människa lugn via telefon och samtidigt få ut all viktig information. Jag minns inte om det var en man eller kvinna jag pratade med. Men jag måste säga att hen gjorde ett bra jobb.

Det är även viktigt att man vet att 112 bara ska användas vid yttersta nödfall. Det finns andra nummer dom är till för andra omständigheter. Som 1177 tillexempel.