Ikväll sa min sambo som så många gånger förr plötsligt godnatt, stängde av filmen han såg mitt i och gick till sängen. Jag som satt i köket och surfade fick som vanligt en klump i bröstet och den växande ångesten rev i mitt inre. Han vet att han måste förvarna mig innan han ska gå i säng. Men det gör han inte. Resultatet blir förödande för min del.

Ångestladdad sitter jag uppe och timmarna brukar rinna iväg. Kan inte gå till sängen, att se och höra hur han sover när jag itne kan somna utan drabbas av den psykiska kvävningsdöden tillsammans med extrema myrkrypningar i benen leder endast till att jag måste lämna sovrummet gråtandes och fortsätta min ofrivilliga vaka natten igenom. Det spelar ingen roll att jag är trött, att klockan är mycket, att jag har tagit min sömntablett.

Jag kan inte sova, 

godnatt sov gott är detsamma som att säga till mig att nu borde du vara trött, men eftersom du är så misslyckad så kommer vi andra att sova medan du försöker räkna jordens alla får plus alla fårens avlidna släktingar i nedstigande led!!

Är det vanligt att inte ha en inre mental bild på bäbisen i magen? Jag har varken drömt om bäbisen mer än om en fot och en där jag höll på att föda och inte fick någon hjälp av någon.

När jag väntade mina 2 tidigare barn var som jag minns det mycket tydligare band till bäbisen i magen än vad jag har nu. Kanske beror det på att jag inte mår så bra i mig själv den här gången. Men jag blir så oerhört rädd att det ska vara något fel på mig, som inte har någon inre bild av min lille bäbis.

Betyder det här att jag inte kommer att kunna ta det här barnet till mig på samma sätt som hans stora syskon? När jag tänker på bäbisen så tänker jag praktiskt, inte på det där gulliga. Blir orolig, tänk om jag drabbas av en förlossningsdepression utöver allt annat pissigt mående!! **livrädd**