Det är ett rent helvete med sömnen just nu! Dygnet är jag så trött så trött att jag knappt orkar med att andas (så känns det iaf.). Men ändå kan jag inte mer än slumra små stunder när jag försöker vila och på natten när det är dax att somna på riktigt så GÅR DET FAANIMEJ INTE!! Som igår, la mig strax efter 22 och slötittade på hells kitchen. Får ren ångest när tv:n stängs av och sambon somnar för då vet jag att jag själv är långt ifrån samma behövliga vila som de flesta verkar få utan att kämpa för den.

Tiden går, jag vrider och vänder på mig, täcket och lakanen blir skrynkliga, har myrkrypningar i benen. Måste upp och äta när vid midnatt då jag ändå trots propavanet inte somnat in. Är så förbannat trött, men surfar en stund för att släppa mitt fkus på att sova, fungerar ett tag. När jag ungefär 30 minuter senare gör ett nytt försök i sängen som även det misslyckades går jag ut till soffan vid kvart över ett och gråter. Orkar inte vara vaken men kan inte somna!! Ligger och gråter tyst med en avgrundsdjup förtvivlan tills sömnen förde mig bort i ca 45 minuter. Vaknar igen - SUCK!! toalettbesök. Går till sängen igen (det är bekvämare där trots allt).. Får klämma mig in mellan liten dotter och snarkande sambo, det tar ungefär en timme till innan jag faller in i en orolig slummer och vaknar för gott klockan 06:00 dax att ta tag i dagen!

Nu på dagtid är jag som en zombie, astrött, myrkrypningar i benen, yr och illamående. Helt jävla knäckt över hur allt är. Gråter en skvätt lite då och då över situationen. Nu ska jag försöka vila lite, har jag tur kanske jag får några minuters väl behövlig sömn innan jag åter vaknar..

Önskade att jag fick sova ok på nätterna, så att jag orkade leva på dagen. Kanske ta en promenad, städa och vara glad tillsammans med barnen.. Vill inte be min mamma om hjälp heller, för hon bara klagar på mig och kommer med någon jävla ödesprofetia eller kallar mig för dum i huvudet. Det är skälsord som jag redan använder mot mig själv och behöver inte höra det från någon annan!!