Jag är döpt och konfirmerad, när det krisar sig ber jag till Gud. Men jag är förmodligen inte kristen rakt igenom. Jag tror på lite av varje faktiskt.

Lite wiccan, reinkarnation (det känns som en tröst att tro att detta liv inte är enda chansen till jordeliv vi människor får. ) åh så astrologi (inte nu de horoskopen som man kan läsa om i tidningar, utan de riktiga utformade för just en viss individ med klockslag för födelse osv. Dessa stämmer oftast mycket bra in på den personen. Sedan så under min gymnasietid lärde jag känna 2 killar som var födda samma dag men olika år, trots att de inte var släkt eller på annat sätt växt upp tillsammans var deras personligheter lika. Så astrologi finns åxå med i min egna tro.

Tja just nu är det väl bara det jag tror på. Jag tror på evolutionen, men något måste ju ha startat i gång den. Den kraften är kanske det vi idag kallar för Gud, Allah och så vidare.

En sak som jag hatar med religion är att olika religioner så lätt kommer i konflikt med varandra och krig utbryter, trots att det förmodligen är så att alla religioner härstammar från samma grund och är bara olika förgreningar. Nog är det konstigt, om det nu finns en God kraft, vad man än kallar den, att det finns krig, svältkatastrofer och liknande på jorden. Eller kanske är det bara så att den Onda kraften (om det nu finns en sådan är starkare och övervinner den goda lite väl ofta??

Nu tror säkert många att jag kommer skriva om när k föddes, eller när jag fick veta om att jag väntade barn för första gången, men det tänker jag inte. Jag tänker dela med mig av det ögonblick i mitt liv då jag började ta mig till det liv jag har idag. Det är inget sockersött minne, men ett starkt ögonblick. I och med den brytpunkt det blev i mitt liv. Ungefär som den avslutande meningen i en bok. En bok som inte slutar på det sätt man hade kunnat ana.

Detta ögonblick inträffade hösten 2006. Då jag fortfarande levde tillsammans med V's biologiska pappa. Han hade ännu en gång försvunnit spårlöst. Ingen visste var han var. Bara några veckor tidigare hade han gjort samma sak sist. Den gången hade han först knuffat mig åh V mot ytterdörren åh när jag tog emot mig för att skydda min lilla bäbis huvud, bröt jag fingret. Den här gången hade han varit borta längre än tidigare. Hans syster hade anmält honom försvunnen några dagar tidigare..

Åter till det ögonblick jag tänkte på;

Jag minns hur jag satt där på golvet i barnens lekrum och städade bort leksakerna efter att barnen somnat på kvällen, då jag plötsligt slogs av känslan att han inte var välkommen tillbaks till vårt hem. Att jag inte ville fortsätta vårt liv tillsammans. Känslan var så plötslig åh så skarp att jag blev rädd för att han skulle komma tillbaks. Ca 7 dagar efter detta ögonblick i barnens lekrum en vanlig höstkväll fick jag igen hans nyckel till dörren och blev ensamstående med 2 små barn.

Det var första steget mot det liv jag nu lever. Med den man jag vill leva med nu och alltid.

Jag träffar väldigt sällan min bästa vän, tyvärr. Våra liv är på väldigt olika platser. Hennes barn börjar bli stora, jag har smått igen. Hennes kärlek bor långt härifrån. Men det är med henne som jag känner att jag kan prata med om det mesta.

Vi lärde känna varandra på en friluftsdag i 7:an. Vi älskade backstreet boys båda två. Kunde sitta åh prata telefon med varandra i flera timmar om typ inget alls. En ganska beundrandsvärd kunskap.... Tror inte våra föräldrar tyckte om den kunskapen, men de lät oss ändå fortsätta med det.

Så, om du läser detta vet du vem jag menar.

Men, det skulle vara fel att skriva om min bästa vän, utan att nämna M! För han är min livskamrat, jag litar helt på honom, älskar honom och det är med honom jag vill leva resten av mitt liv. Även han är min bästa vän.

När jag först läste frågan kändes svaret självklart. Men desto mer jag tänkt på frågan desto svårare känns den att svara på.

Kärlek är för mig en känsla som kan te sig på så många olika sätt. När jag tänker på känslan är det inte underligt att det just är rosen som förknippas med kärlek. För likt rosens många blad finns det många olika typer av kärlek. Allt från den ett litet barn känner till de vuxna som tar hand om det, till ungdomens första förälskelse, till vuxenlivets mindre passionerade men djupare kärlek till den bottenlösa kärlek en förälder känner för sitt/ sina barn åh till ålderdomens kärlek, hur den nu är. Men det finns även en viss typ av kärlek tillägnad ens vänner.

Jag vet inte om jag ens kan beskriva vad kärlek är. Det är en känsla som är större än allt annat. Den ligger väldigt nära känslan för hat. Uttrycket den man älskar, hatar man ibland. Däremot ligger denna varma genuint goda känslan väldigt långt ifrån likgiltigheten.

Den man älskar vill man väl, man saknar personen när man inte ses, man tänker på personen. Och beroende på vilken typ av kärlek det är vill man dela olika saker med personen.

Kärlek kan förändras med tiden, nykärlek är full med pirr i magen. Mogen kärlek är full av tillit, och tillhörighet. När man är kär blottar man en del av sin själ till objektet i för sin kärlek och blir därigenom sårbar. Kälek kan åxå svalna och dö ut. Viss kärlek tvivlar jag på kan försvinna, åh det är den kärlek man har till sina barn. Kanske även kärleken till en förälder har svårt för att försvinna. Kanske beror det på att vi en gång var helt eller delvis beroende av föräldern.

Alla sorters kärlek är viktig att ha i sitt liv, annars känns nog inte livet fulländat. Men vad vet jag? Jag vet bara att trots destruktiv relation kan man vara kär, att man måste vårda en kärleksrelation för att den ska leva kvar precis som man måste vattna sina krukväxter för att de inte ska torka ut.

Slutligen vill jag bara skriva, kärlek bara finns. Den är blind och könlös. En känsla som inte har gränser men som kräver omvårdnad och respekt.

Min lunch: Fläskfilegryta med klyftpotatis och potatiskroketter och sallad.

Mina föräldrar är 2 snälla men rättvisa människor som gör allt för sina barn och barnbarn.

De blev oväntat föräldrar precis som mig tidigt. Mamma var 21år åh pappa fyllde 21 lite senare samma år som jag föddes. Mamma var i 7:de månaden när hon upptäckte att hon var gravid, så man kan verkligen kalla mig för en överraskning. Tre år senare kom min sytster E, åh ytterligare 6år senare lillasyster H.

Under min uppväxt på vår bondgård bland hästar, får, kossor, grisar, höns, hund och katter fick vi tidigt lära oss att hjälpa till. Vi fick även lära oss pengars värde och att hantera pengar. Mina föräldrar var inte rika trots det hade vi fina hästar och ponnies. Jag blev hästägare som 5-åring. De var de coola föräldrarna under min uppväxt som gav oss chansen att testa gränserna och fanns till hands för att sopa ihop spillrorna när vi misslyckades eller fira med oss när vi lyckades.

När jag var 18 köpte de en lägenhet, så att jag skulle ha någonstans att bo. Då hade jag redan bott själv i över ett år men i olika kollektiv.

De har inte alltid haft det lätt mamma åh pappa. Men tillsammans har de klarat av sina med och motgångar.

Jag älskar mina föräldrar och hoppas att jag får ha dem kvar i livet läänge länge. Mina barn älskar dem åxå. Jag måste även stolt berätta att de äntligen har lyckats sluta röka. Som jag har önskat det hela mitt liv!!

Av respekt till mina föräldrar så publicerar jag ingen bild på dem.

Men mamma B åh pappa S, I love U forever and ever!!!!

Jag har valt att skriva om det första långa förhållandet. Det trots att jag redan träffat och varit tillsammans med pappa nr 1 å pappa nr2.

Han var lång, han var blond han var vältränad. Han kallades för acke. Han var snäll åh en datanörd.

Vi hade ett fint år tillsammans. Unga åh utan ansvar. Vi såg massor med filmer åh mös mycket tillsammans. Jag tror inte vi någonsin grälade. Det var kärlek på ett sådant sätt som det inte kan vara när man är vuxen åh har jobb, barn och huslån, young love.

Vi träffades på hösten strax innan jag fyllde 19 år. Han gjorde lumpen just då så vi lärde känna varandra igenom sms åh telefonsamtal. När han var ledig var vi tillsammans. Det dröjde dock ändå ganska länge innan vi var ett par på riktigt även om vi underförstått varit det ett tag då.

Han var min date till balen innan min student. Dagen innan den hade jag fått veta att jag var gravid, en graviditet jag lite senare valde att avbryta. Jag var inte riktigt redo att bli mamma då.

Men vi var på olika stadier i vårt liv. Jag som flyttat hemifrån 2 år ridigare hade haft min beskärda del av förhållanden var redo för mer än honom. Han bodde hemma hos sin mamma och jag var hans första flickvän. Lite drygt ett år senare, födde jag K tillsammans med en kille jag varit ihop med under gymnasietiden. Men den historien hör inte hit.

Ibland undrar jag hur det hade varit om vi inte gjort slut. Dock vill jag inte ha det ogjort, då hade jag aldrig fått mina 4 underbara barn som jag har idag. Vi var inte menade för varandra. Men minnet tänker jag bevara. Det kostar inget att samla på ljuva minnen.

Förresten, visst var vi fina när vi gick på balen?

Tja, jag har ju presenterat mig redan i bloggen. Men jag gör väl en presentation igen. Får väl se hur bra denna blir. Jag tänkte presentera mig, bara. Så denna blir en fördjupning av den presentation som finns på bloggen.

Jag heter alltså Josefin, ett namn som jag inte lyckats acceptera förrän i vuxen ålder. När jag gick i skolan byttes sista delen av mitt namn ut mot "ful". Med ett sådant smeknamn på skolan som joseful var det svårt att acceptera sitt namn och jag kände mig snart ett med namnet. Jag var både ful och mindre värd. Därför har jag försökt tänka igenom mina barns namn jag vill inte att de ska vara enkelt att hitta elaka smeknamn på deras namn.

Jag växte upp på landet med min mamma B och pappa S. Jag har åxå 2 yngre systrar E och H.. Vi har alltid haft massa djur, hundar, katter, grisar, kor, får och så massa, massa HÄSTAR!!!! Ridhästar.

Jag bor i umeå med min stora och speciella familj. Fyra underbara barn med tre olika pappor. M är mannen i mitt liv och biologisk pappa till mina två yngsta barn. Vi bor i ett radhus, som egentligen är lite väl litet men som passar oss och vår plånbok väl.

Mitt arbete (som jag inte varit på under de 2 senaste åren pga föräldraledighet) är som personlig assistent. Ett jobb som jag blev fast i utan att jag planerat det. Jag ville bli domare åh gärna jobba utomlands. Istället blev jag fast i vården då jag fick massa barn och blev ensam. Vi får se om det blir ett karriärbyte i framtiden....

Jag är i grunden en äkta hästtjej, redan som spädbarn var jag i stallet medan min mamma skötte om sin häst. Jag fick min första ponny, Chicke när jag fyllde 5 år. Sedan dess har jag haft flera hästar, jackline, tina, ballerina, katana, baronessa. Nu hinner jag inte med med mitt största intresse. För hästintresset slukar mycket tid!! Men i och med min uppväxt så har jag blivit en person som älskar att röra på mig!! Men pga dåligt bollsinne så gillar jag inte bollsporter. Överhuvudtaget utövarjag hellre en sport än att titta på. Om jag var lite mindre feg skulle jag börja boxas, för det tycker jag verkar jätteskoj. Men mera troligt är det nog att jag börjar simma mera åh om något år även ta upp snowboarbåkningen. Något som jag älskar att göra, det är en frihet som jag älskar och höll på med väldigt mycket från att jag var 11-21 år.

Som barn tävlade jag både i hoppning och dressyr med mina hästar med varierande resultat.

Jag är en väldigt blyg person, åratal med mobbing under uppväxten har satt sina spår. Jag skulle vilja utmana mig mer så att jag vågar ta mig ut mer. Min vänskapskrets är tunn och jag skulle vilja ha mer bekanskaper. Men så går det när ens vänner från förr flyttar långt bort samtidigt som jag jag har haft fullt upp med barnafödande.

Så det var lite mer om mig och hur mitt liv har format mig till den jag är.