Förr bloggade jag på ett annat ställe, den bloggen handlade om sånt jag inte står för idag. Mitt liv som ätstörd kort och gott. Jag bestämde mig för att ta bort den nu här i höst och lyckades komma ihåg lösenord osv..

Gjorde som de sa och klickade på avsluta den här bloggen. Då trodde jag att bloggen precis som informationen var att den skulle FÖRSVINNA!! men icke!! Den finns fortfarande kvar. Men nu kan inte jag längre logga in på den, för jag får informationen att bloggen inte längre finns. Jag har mailat bloggmastern utan framgång.. Jag blir så besviken. De svarar inte ens på mitt mail!! Så nu känns det bara hopplöst, åh lite så här... aja, den blir väl kvar då, fast den är borttagen..

Jag ska börja med att ställa en fråga, hur behandlar ni någon som inte är som alla andra? Tycker ni att det är ok att ett annorlunda barn mobbas på grund av ett handikapp?

Min son K har ju som jag tidigare nämnt en grav tal och språkstörning. Han går sedan han började 1:a klass på hällsboskolan i Umeå som drivs av SPSM (specialpedagogiska skolmyndigheten). Men han går inte fritids tillsammans med de barn han går skola med, barn som har samma handikapp. Fritids ska dessa barn i Umeå gå på sin hemskola är det tänkt, så att de ska ha en bra kontakt där utifall att de kan återinföras i sin vanliga kommunala klass.

Det är här jag tänkte beskriva den krock som blir så tydlig, och hur omgivningen reagerar. Min son blev mobbad av de andra barnen från förra hösten till i mitten på vårterminen som var. Det utan att någon i personalen tog sig tid att berätta det för mig. Eller de sa åt mig att K gjorde de andra barnen obekväma igenom att spela pajas. Så istället för att ge mig den rätta informationen så ficka jag fel information. Det ledde till längre lidade får min K och gjorde även så att jag försökte förmana K att ligga lite lågt på fritids så att han inte skulle skrämma de andra barnen. Det var inte förrän i Mars efter att K varit inlagd nästan en månad på sjukhus för sin epilepsi och operation av shunten som sanningen kröp fram.

Men jag häpnade över personalens förklaring, Orsaken till att min fina K mobbades var att han var så annorlunda, något man kunde räkna med enligt personalen. Var man så konstig som han är så var det inte så konstigt att det blev så. De nämnde orsaker som att han inte pratade, hade haft krampanfall på fritids innan läkarna visste vad det var och så efter sjukhusvistelsen kala fläckar på huvudet och tydliga tecken på att han blivit opererad.

Min lillasyster åkte till fritids en dag åh var med K i under en timme innan han skulle hem och fick under den tiden se flera incidenter då K behandlades elakt av barnen och hur personalen valde att inte ingripa. De tuffaste barnen fick göra precis som de ville och personalen valde att inte se det.

Vi löste situationen på fritids tillfälligt med att min syster åkte dit igen en eftermiddag och berättade för barnen om K och hans problem, samt sade till dem på skarpen att det ALDRIG ÄR OK ATT VARA DUM MED NÅGON!!!! Det blev bättre efter det, men min tillit till pedagogerna som jobbade där hade nog aldrig gått att reparera, så när skolan slutade fick K byta fritids till språkskolans fritids, där jag vet att personalen inte accepterar mobbing på grund av någon är annorlunda..

Så nu har jag det stora nöjet att presentera artiklarna som var i folkbladet den 21/8. Skickar ett stort tack till journalisten som själv lade ut dem på webben!!

Språkskolan är hotad

"Lämnar inte barnen i sticket"

Vi gick först till den lokala pressen VK och folkbladet. De tog in vår nyhet i sina tidningar, på första sidan och allt.. Men de lägger inte ut nyheten på webben. Alltså gör de det omöjligt för oss att kunna länka till nyheten och få ut den på samma sätt som vi hade kunnat få om de hade gjort som de gör med så många andra nyheter.

Jag har god lust att scanna in artiklarna och publicera dem här på bloggen ändå, men det vet jag inte om man får göra.

Jag och de andra föräldrarna vill så gärna att det ska bli allmänt känt det här. Skälet jag fått av ena tidningen känns lamt, det är för att de som läser papperstidningen ska få lite mer. Men vi som ger dem nyheterna då, ska inte vi få det vi var ute efter? Människor vänder sig väl till media för att de vill uppmärksamma något?

uppdatering: på eftermiddagen samma dag som jag skrev det här inlägget, valde ena tidningen (folkbladet) att lägga ut nyheten på sin webb. Jag är ytterst tacksam över detta!! Äntligen kunde vi börja sprida nyheten även utanför umeå med omnejd :D

På det möte som vi föräldrar på Hällsboskolan var på i måndags fick vi reda på att det är ca 3-4% av Sveriges barn som är drabbade av någon form av tal och språkstörning enligt myndighetens siffror motsvarar det ca 20 000 - 30 000 barn. Enligt en logoped så är siffran för barn med grav tal och språkstörning ca 2% när de börjat komma upp i skolåldern. Det skulle alltså betyda att ungefär hälften av dessa barn har en grav tal och språkstörning ca 10 000 till 15 000. Men många av dessa barn får ingen diagnos, för det är bara om man som förälder ber om att få en diagnos på sitt barn som det görs.

Därför vill jag påstå att det inte är en så värst liten grupp som är drabbade. Vi behöver därför vara ännu mer enade kring att bilda opinion för att få behålla de specialskolor som är till för dessa barn, hällsboskolan och även för att myndigheten ska starta upp fler skolor så vi som fått ett barn som har behov av denna hjälpen inte behöver åka så långt för att få den. Idealet vore att ha en hällsboskola i varje län..

I dagens Vk går det att läsa om hur barnen som gått i umeå kommuns egna tal och språkskola blivit omhändertagna efter att deras verksamhet gick i graven nu i vår. De föräldrarna har inte fått veta något alls om hur skolan kommer att hjälpa dessa barn. Barn med tal och språkstörning behöver få hjälp och stöd. När man läser vad Ann-Christine Gradin som är tillförordnad skoldirelktör säger som växer min klump i magen. De har ett kunskapscentrum dit hemskolorna ska vända sig för att få hjälp och stöd för dessa elever. Men vi föräldrar till dessa barn menar att det är inte en tillräcklig insats. Våra barn behöver så mycket mer för att ha en chans.

Ni kan alla hjälpa oss i kampen om att ge de utsatta barnen hjälp, det finns både en facebook sida (gå in och gilla den) och en facebook grupp, De heter något med rädda hällsboskolan i Umeå!!

Jag skriver här om en sak som jag vill att världen ska veta. Om någon som läser detta har förslag på hur jag/ vi kan bekämpa detta ge mig tips och råd. HJÄLP MIG/OSS!!! Jag är desperat, så känns det. Så fort jag tänker på detta, eller pratar om det känns det som om jag håller på att kräkas. Men det blir inte bättre om jag inte gör något!!

Igår fick jag reda på mer angående hällsboskolans förestående nedläggning i umeå. Tydligen så är skälet vi fått inte det egentliga. Enligt trovärdiga källor ligger en önskan från specialpedagogiska myndigheten att flytta hela skolans verksamhet till campus i stockholm. Vilket betyder att de överger bland annat alla barn i norra sverige. Barn med grova språkstörningar har ett extra stort behov av en trygg tillvaro för att kunna våga utvecklas så mycket de bara kan. En trygghet som inte blir den samma om man måste skicka sina barn på internatskola. För vad är alternativen, lämna det liv man lever här och nu och bygga upp ett nytt liv i stockholm för att ge ett av barnen en bra skolgång. Men vad medföljer då? Arbetslöshet för föräldrarna? Boendesituationen hur blir det med den, osv? Om man nu skulle flytta till skolan vad är det som säger att myndigheten inte kommer att lägga ner verksamheten helt efter en tid?Eller så blir det drabbade barnet dömt till ett liv i utanföskap, eller felaktigt placerad i sär-skola. Ingenting känns det minsta lockande.

Jag anser att eftersom det är en statlig myndighet som bedriver den här verksamheten så är ansvaret stort för de barn som tagits ur den kommunala skolformen, en återanpassning till vanlig skola är i stort sett omöjlig. Vad är det för liv våra barn döms till, förutom utanförskap?

Sedan så är det sättet som detta gjorts på som gör mig upprörd (och fler med mig). Brevet med informationen om förslaget om nedläggning kom i min brevlåda samma dag som det lämnades till generaldirektören. Orsaken som angavs i brevet stämmer inte. Dessutom så lämnades det efter att skolan slutat för sommaren, vilket försvårade för oss föräldrar att gå samman för att agera mot beslutet. Dessutom är tidsfristen innan det slutgiltiga beslutet fattas mycket kort, i slutet av september fattas det. Efter det är spelet förlorat.

Vi föräldrar måste nu med alla medel vi har tillgång till kämpa för att ge våra (och alla andra barn med grova språkstörningar) en rimlig chans att eventuellt få behålla det enda fungerande skolalternativet för dom. Men det är inte lätt, var vi än vänder oss kan det vara försent innan det blir något av det. Min mamma föreslog uppdrag granskning, bland annat. Men även om det skulle tas upp är det förmodligen redan försent.

Hjälp, om du kan.

V har en kompis som har föräldrar från ett annat land. Åh jag tycker det är helt ok att dom tränar på sitt språk hemma hos sig själva. Men när föräldrarna kommer hem till oss för att tex hämta sin dotter eller bara säga något till henne så pratar dom sitt hemspråk. Det gillar jag inte riktigt, jag tycker faktiskt att se kan prata så att även vi kan förstå. Jag tycker faktiskt det är lite ohyfsat att inte göra det.

Ett bra exempel var när de mamman och dottern var hos oss och jag bjöd på fika. De pratade svenska med oss men deras språk när de tilltalade varandra. Visst jag kunde ha frågat vad de pratade om, men samtidigt så tycker jag inte att man gör så. Umgås man tillsammans så får man prata det språk som alla förstår. Så är reglerna på språkskolan åxå. På rasterna ska barnen prata svenska så att inget barn känner sig utanför.

Vad anser ni?