Jag sitter och försöker skriva ihop ett brev om varför jag ansökte om en plats på hällsboskolan till min son K. Hur han var före han började på skolan och hur han är nu, och vad det skulle innebära för honom om skolan lades ner. Jag tycker att jag skriver och skriver, men ingenting känns som om det blir bra. Åh jag önskar så att jag kunde vara mer objektiv!! Men hur skulle jag kunna vara det?? Det är MITT barn det gäller, mitt första barn, som jag har burit inom mig en hel graviditet. Som jag tagit hand om i vått och torrt sedan han föddes.

Mitt barn som ända serdan han föddes har fått kämpa i motgångar. Allt ifrån läkaren på barnmottagningen som dömde ut honom när han var 2 månader gammal. Han behövde då en shuntoperation för att få ett liv, utan shunten skulle han dö. Men enligt läkaren så var han inte prioriterad till operation eftersom han haft ett högt tryck i hjärnan för länge att han förmodligen redan hade fått hjärnskador..

Sedan se honom gå igenom den ena plågsamma läkarundersökningen efter den andra under hans uppväxt. Där vårdpersonalen inte riktigt tagit mig som mamma på allvar eftersom jag var så ung. Fram till i vår då jag fått kämpa mot förra fritidspersonalens acceptans till de andra barnens mobbing mot min son. När det äntligen har löst sig och K fått börja på ett nytt fritids med personal som INTE accepterar någon form av mobbing kommer nästa grej, Till nu när Hällsboskolan hotas av nedläggning!! Den enda skolan som kan ge honom det han behöver för att lära sig så mycket som möjligt. Att jag och de andra föräldrarna dessutom kämpar emot en statlig myndighet som redan verkar ha bestämt sig gör mig inte mindre desperat och känner mig i en underlägsen position..

Fy faboian!! Ska vi aldrig få ha det bra, kan K inte få tur någon gång i livet, måste hela hans liv vara en enda uppförsbacke??

Förra veckan var ingen bra vecka för mig, av en rad orsaker, bla:

• Jag hade migrän fårn dagen innan midsommar till igår (söndag)
• fogarna brakade ihop totalt och nu behöver jag kryckor delar av dagen för att kunna röra mig
• Kims försäkringsbolag folksam meddelade att han inte kan få någon ersättning för sin epilepsi. Jävligt drygt, han får ha en sjukförsäkring men kommer typ aldrig att kunna få ut någon ersättning eftersom han är född med ett handikapp/missbildning.. Funderar på om det är värt att han har en försäkring överhuvudtaget när de bedömmer som de gör. Jag funderar på att ringa dit och fråga om det är någon sjukdom som de inte skulle kunna koppla samman med det han hade medfött. Idag ångrar jag jättemycket att jag inte tog en brta gravidförsäkring när jag väntade honom, men jag var ung då, hur skulle jag kunna veta konsekvenserna av att jag inte gjorde det då?? Sedan när han föddes och var sjuk, då hade åtmiinstone inte jag eller hans pappa en tanke på att teckna en försäkring omgående..

• Samma dag som folksam skickade ett otrevligt besked meddelade Hällsboskolan att de kommer att lägga ner sin verksamhet i umeå för att de har för stora lokaler och för få elever.. Om kim ska fortsätta gå på hällsboskolan som är det bästa och enda alternativet för honom med språkstörning måste vi hösten 2014 flytta till härnösand eller uppsala...
   Det som känns så skruvat är att de hellre lägger ner verksamheten än att dra ner på lokalstorleken. Jag menar att måste de ex ha ca 130kvm för undervisning till 11 barn? Åh behöver de ha ett stort nybyggt radhus som elevhem till en elev som bor där ibland?? Det känns som om de inte tänkte till när de gjorde sin satsning. Kanske skulle de hellre satsat lite mer på att marknadsföra sig så att föräldrar vars barn har språkstörningar visste om att de fanns i umeå så de kunde ansöka om en plats dit.. Ångestklumpen som min magen har över detta är stor och tenderar att växa lite för varje gång mina tankar nuddar detta ämne..

Mitt i allt detta så väntar vi barn nummer 4, åh allt borde vara så sött och gulligt, men jag har bara ångest över hur snabbt tiden går och alla bekymmer kring kims skola...

Det är för fint väder just nu för att vara inne. Trots att jag verkligen skulle behöva vara inne åh reda ut all den röra som har hunnit bli under den tiden jag har varit mer eller mindre passiv pga illamående och trötthet.

Men så tänkte jag att jag "bara" skulle kolla upp hur stort mitt kapitalunderskott blev under tiden som jag drev företaget. Tyvärr kan jag inte tyda bokföringen som LRF konsult gjorde åt mig. Jag har försökt, men just nu verkar jag ha gröt i hjärnan för jag förstår inte vad som är en positiv summa från en negativ. Förbannar min gamla dator som kraschade, för på den hade jag antecknat summan och även hur man skulle fylla i det i deklarationen sen. Nu är det tyvärr helt borta och jag har inte heller ett bra minne. Vill inte, låta bli  att ta upp det i årets deklaration då det var rätt mycket pengar och med en restskatt att betala i år på ca 6000 så skulle jag uppskatta att få en lättnad på den fronten, tippar på att jag istället skulle få tillbaks närmare 10 000 om jag bara visste var jag hittade beloppet..

Önskar jag hade råd att anställa en städhjälp just nu. Önskade att typ min mamma skulle kunna komma hitt och hjälpa mig i någon timme det skulle kunna göra en grym skillnad..

Uppdatering:

Nu jhar jag gråtit en skvätt, ätit lunch och bestämt mig för att systematiskt gå igenom rum för rum. Jag börjar i köket, vardagsrummet måste tas när diddi sover, gärna när M är hemma för det är rätt mycket att fixa där, så det hinns inte med på en av diddis vilor..

Nä åter till mitt städande. Måste bli färdig i köket så jag hinner med att komma i tid till läkarbesöket med k. HAn skulle förmodligen ha lämnat blodprover inför detta besök men jag hittade kallelsen igår em så det hade ändå inte hunnit analyseras i tid.. Ytterligare en sak att be om ursäkt för..

jepp, K fick ju åka hem tidigt med taxin från skolan eftersom han kräkts vid lunchen. Sen på eftermiddagen kräktes V igen åh senare under kvällen med, hon är även sjukt lös i magen..

Åh det betyder att jag inte kan äta, har alltid haft problem med det när det går magsjuka hemma. Förr var det mycket värre då kunde jag knappt äta alls när det gick magsjuka i närheten, typ på jobbet/skolan..

Nu är det kanske inte hela världen, har ju näringsdrycker åh så plus att jag tappar lite vikt lite snabbare. Men jag hatar ovissheten, kommer de att kräkas mera, åh i så fall när? Kommer någon fler att drabbas, åh i så fall vem och när? Kommer jag att (gode gud låt mig vara frisk) att få det åxå? Finns det fler sätt att skydda sig på än det jag redan gör?? Plus att alla som inte har fobi mot magsjuka endast tycker att jag är löjlig och borde skärpa mig. Det är lätt för dem att säga, som slipper skammen det medför att vara så rädd för något så ofarligt.. Men jag kan inte hjälpa det, kämpar allt jag kan ändå för att klara av detta..

Det var inte bara springmask som upptäcktes under lördagen. V fick även magsjuka. Hon kräktes några gånger under natten. Som tur var har jag en underbar sambo som inte lider av emotofobi som jag. Jag har det så att jag är JÄVLIGT rädd för magsjuka. Om man framkallar kräkningar har jag inte problem med det.. På söndagen tog M hand om V medan jag D och K var ute och grejade på typ hela dagen. Igår jobbade M och jag ver ensam med V som verkade vara på bättringsvägen (dvs. febern försvann och hon hade varken diaree eller kräktes något). Nu idag ringde de från skolan K hade kräkts och de skickade hem honom. Nu är min mamma här och tar hand om honom, tyvärr så är hon definitivt inte förstående för min fobi för magsjuka alls. Men hon är med K ändå.

Jag vill verkligen inte att D ska bli smittad så jag håller nogrannare hygien än vad jag skulle ha gjort i vanliga fall. Äter vitperpparkorn och hela baletten. M får ta hand om de som sjuka nu blir det K som han får ta hand om medan jag fokuserar på att sköta om Damien och hushållet i övrigt.. Avmaskningen får nu vänta tills magsjukan har passerat. Dumt att försöka sig på en avmaskning om någon skulle spy/ skita ur sig dosen för snabbt.. Nu är vi alla i riskzonen för att bli sjuka fram till nästa vecka typ!! Jag vill faan bara gråta!!