Det året hade det strax innan julen kommit ganska mycket snö. Det låg ett tjockt täcke över hela landskapet. Jag och minn lillasyster E var dagen före dopparedagen ute och byggde en stor ståtlig snögubbe. Man kunde se den från inifrån vårt hus.

Julaftons morgon vaknade vi tidigt. Det var ett sånt där vackert sken som det bara finns i juletid av alla julstjärnor och stakar i fönstren. Ute var det helt mörkt men vad som var tydligt var att regnet vräkte ner! Vi gick fram till fönstret uppe i allrummet. Där stod två ganska små paket och ett brev, från jultomten. Han skrev om att han sett oss sova i våra fina rum, och att han hälsat på hästarna i stallet och gett dom lite hö att tugga på. I julklapparna fanns det fina små princesskronor i metall.

Lyckan var total! Jag minns hur intensivt jag hade velat ha en sån -länge. Eller åtminstone hela hösten.

Alltså, jularna när man var liten, särskilt innan man slutade tro på tomten, var magiska. Det var en så speciell känsla. Allt med den var fantastiskt, mystiskt magiskt och fyllt med sån förväntan. Ibland önskar jag att man fick uppleva den magin igen.