Jävla epilepsi!!!!
I flera dagar har K varit torterad av kramper. Jag har tappat räkningen på alla små kramper, krampkänningar, rädsla för kramp och faktiskt riktigt stora kramper som han haft. Att se sitt barn skrika i ångest å smärta och veta

ATT DET INTE FINNS NÅGOT ANNAT ATT GÖRA ÄN ATT SE PÅ OCH VARA LUGN!!

Hade det varit vem som helst som inte har K's kramper så hade vi varit på akuten för flera dagar sen!!

Bild från Google

Det är fruktansvärt. Ord som såja, ta det lugnt, slappna av. Försök sova. Det är inte farligt (medan man tänker å är det så, då ringer jag efter en ambulans?)

Idag har det varit en enda lång oro, telefonköer, rådgörande med vårdpersonal, vänta på att någon läkare ska höra av sig å försöka finnas där för K.

Tur att de små fick va på förskolan, de fick på så sätt en normal dag. Å tack till mamma som kom så jag kunde hämta dem å handla lite nödvändigheter. I samband med att mamma kom fick jag ok på att ge en stesolid för att häva alla små kramper och få ett löfte om att ta in honom imorgon om det inte blir bättre.

Kvällen blev lugnare, men jag är helt slutkörd i huvudet, för lite sömn, den press och stress det är att behöva se sitt barn lida så allt blev övermäktigt. Imorgon blir jag hemma, sjukskrev mig. Finns inte på världskartan att jag skulle klara av att jobba. Inte nu, inte andras barn, inte tackla små konflikter om tuschpennor å överdragsbyxor. Inte när K mår som han gör.

Inför vissa medicinska tillstånd är man fruktansvärt maktlös.