Efter en dag med humöret på botten, så börjar faktiskt acceptera att jag förmodligen har 21 dagar kvar. Visseligen vill jag inte träffa någon jag kan slippa, inte heller prata i telefon. Försöker övertala M att åka åh hälsa på sin familj på lördag, åh planerar att få bada med V på söndag. Det ska bli härligt. Fördelen om hon inte föds förrän den 18/10 är att jag hinner gå på alla möten, opåverkad av ev. Amningshormoner, men fullspäckad med gravidhormoner (lättare till ilska än gråt). Sedan kanske jag hinner en sväng ner till centrum på måndag. Måste köpa ett par fina gravidbrallor, alla mina är färdiga för sophinken så trasiga är de. Med nästan en månad kvar är det ett måste med mera byxor. Skulle inte sitta så dumt om jag orkade koka lingonsylt och gå till frissan åxå.

Jag känner mig helt säker på att jag kommer vara gravid länge till. Det värsta med det är balnd annat M's tjat om att åka in åh kolla om nåt har hänt. Tillslut hotade jag med att jag gör ett kejsarsnitt hemma själv om han inte lägger av med att prata om bb, förlossning och värkar. Men hur skulle något kunna ha hänt när min livmoder uppför sig som om den hade en stadig dos kramplösande medicin kontinuerligt? Den enda smärtan från det området kommer från lillans stök och bök. Det är min låsning i bröstryggen, som är det värsta. Idag blev det inte ens bättre av 40 minuters simmning! Strax efter det skräcken för en gigantisk bäbis på si så där 6kg, kommer inte palla att köpa hem någon melon på ett tag, för det påminner mig om ett stort huvud, som jag måste lyckas pressa ut..... Undrar åxå om jag inte på en gång ska ta åh sälja alla kläder i strl 50 redan nu. Lillan kommer ju garanterat behöva strl 62 direkt..... Åh vara tillräckligt mogen för en inskolning på dagis.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig såhär störd över att denna dagen kom åh att lillan inte tittat ut än. Men det är jag. Jag har på nåt vis slut på tålamod. Åh bättre blir det inte av att det då och då kommer en ensam förvärk, eller lite slemmigt gammalt blod när jag torkar mig. Allt det som borde betyda att något håller på att hända.

Mina 2 promemader idag har bara gett jävulskt ont i ljumskarna åh lite ont i ländryggen. Åh lite mindre tålamod. Hungrig som faan är jag åxå, men vitsen med att kolhydratladda om det är kanske mer än 2 veckor kvar känns korkad, det är ju sånt som gör vägen tillbaks till den vanliga kroppen betydligt svårare.

Sen så är det den mentala stressen. Denna veckan passar det bra förutsatt att det inte sker tex. Imorgon em då K har 2 st läkarbesök inbokade för olika saker. Båda viktiga. Eller senare under kvällen då M' måste se hockey. Sen så vill jag kunna vara med på mötet med stora bokstäver på onsdag veckan som kommer. Åh jag måste ha klämt ut lillan innan helgen, för i helgen jobbar M åh då kan han ha svårt att komma ifrån jobbet om det skulle starta.

Men imorgon ska jag börja mitt nya liv som överkokt gravid. Jag ska simma på morgonen, sedan tänker jag åka till en frisör åh toppa håret. Förmodligen så kommer M att ha någon grilla korv date med grannen åh deras barn. Men jag åker nog hellre ner på stan en sväng med syrran, vi kanske kan gå åh äta en god lunch?

På eftermiddagen sedan är det K's läkarbesök, efter det middag och kvällsrutiner. Gissar att jag kommer att vara för trött för att orka bry mig om att jag är överkokt då.

Så har jag varit gravid fram till v40+0 det känns faktiskt konstigt att jag varit gravid i 280 dagar nu. Om inte lillan kommer idag så är jag officiellt på övertid imorgon.

Ingen graviditet är den andra lik, det stämmer verkligen.

Imorse vaknade jag vid 5 av mensvärk, jag har varit åh gjort nr 2 nu 3 gånger, åh jag har en och en annan förvärk? Jag tog alvedon strax efter 6 på morgonen. Tänkte att det är bäst att veta om det bara är ytterligare ett lurendrejeri från magen eller om det kanske trots allt är något som är på gång att ske.

Just nu ligge jag i sängen åh myser/ vilar. Efter kl 9 tänkte kag fixa iordning mig för en liten promenad. Kanske kan det ge mi bättre svar på om kag borde ringa hit min mamma eller inte. Än så länge gör det inte så värst ont. Kanske kan en promenad få smärtan att tillta?

Ikväll har magen varit mer som i fredags, dvs. hård för det mesta men inte många av dem gör ont. Lillan leker för fullt där inne just nu, åh det innebär att jag måste kissa så ofta att det inte finns en chans att somna. Men jag är väldigt trött.

Eftersom vi är på vårdcentralen typ varje vardag just nu med denna tå hade jag turen att träffa på min bm.

Eftersom jag idag börjat undra hur länge jag ska vänta hemma med värkar inna jag bör åka in på förlossningen. Hon sa att det (förmodligen tappen) inte var lövtunn men om jag får värkar som börjar trycka på så kommer det förmodligen att gå snabbt.

Det låter ju lite som att jag kan vänta lite för länge eftersom min kropp lurats så mycket så jag kanske inte tar smärtan på allvar förrän det typ är krystvärkar.

Jag skrev på minbebis att jag efter allt lurenderjeri med förvärkar som varit regelbundna och kommit under en längre tid riskerar att inte fatta att det är på riktigt förrän huvudet sticker fram.