....man kunde lämna sina barn på förskola och skola och veta att de hade det bra...
....att de fick det de behövde för att vara glada nöjda individer som fick den kunskap de söker och behöver här i livet....
....tänk vad lätt det skulle vara i hjärtat att slippa fundera över hur de har det....
......tänk vad det skulle göra för ens egna arbetsinsats.....

Nu är verkligheten en annan. Tänker kort berätta vad som hände K under hösten. Då han nyligt börjat i en omgjord klass, på högstadiet med nya lärare och dessutom ha det jobbigt med kramper. Efter ett föräldramöte ville de prata med mig. De ville sätta K i träningsskola. (Ungefär som dagis för stora barn) vilket skulle vara en katastrof för K. Han mådde ju inte bra och var bland oförstående lärare. Lärare som inte använde de hjälpmedel han har för kommunikation och inlärning. Det för att han inte var engagerad nog. Det blev en kamp för oss kring honom. Jag spenderade en vecka med honom i skolan och resultatet blev ett mail på flera A4 med saker som kunde göras annorlunda för att det skulle bli bättre för honom. Sen de fick det mailet så har det varit tyst kring detta.

Så till dagsläget.
V otrivs i skolan. Hon säger att lärarna behandlar henne orättvist, de tror inte på vad hon säger och lägger även skulden på henne utan att på riktigt ta reda på om hon är den skyldiga. Hon har kommit in i en utvecklingskris som utvecklats till en depression. Behandlingen hon får består av att vi föräldrar ska vara med henne i skolan dagligen fram till sommarlovet. Det för att enligt läkaren, ska hon hinna få det stöd hon behöver för att komma till rätta med sitt mående.

Men skolan vill inte ha oss där. Å mitt jobb som elevassistent har förändrats tack vare detta. Jag är nu assistent åt ett annat barn resten av detta läsår. Resultatet är att de dagar jag är på jobbet känner jag mig vilsen, och de dagar jag är med V är så psykiskt tunga då hon gråter och har vredesutbrott mest hela tiden. Allt kaos på skolan och jobbet å på det allt runt försäljning å de andra barnen...

Det blir för mycket. Känner mig som en usel mamma, fru, kollega och vän. Idag blev det klart att jag avbryter min del av att vistas på V's skola. Jag pallar inte. M är en ängel och ändrar sitt schema så han kan va med henne. Då missar jag mindre arbetstid och kanske kan lägga mitt fokus lite mer där det ska vara.

V vill byta skola, något vi tittar på. Problemet är bara att den mest lämpliga när vi flyttat, som skulle ge henne möjlighet till skolskjuts är inte aktuellt. Därför blir allt mer komplicerat.

Visst det är så det det svenska rättsväsendet fungerar. Men man kan ju undra, vem är det egentligen man straffar, förrövaren som orsakat någon annan lidande eller tvärtom?

Nyligen blev någon jag håller varmt om hjärtat utsatt för något fruktansvärt. Något som förmodligen kommer att lämna spår i hen för resten av livet och alla anhöriga också. Förrövaren blev snabbt släppt på fri fot. I samband med det blev offret tvungen att föras i säkerhet. Bort från alla sina nära och kära. Möjligheten till kontakt med de som bryr sig blev lika med noll. Det medan monstret i fråga blev fri att leva sitt liv precis som hen vill. Det blir så fel! Varför är det offret som ska lida mest? Det blir ju lite som att sätta den utsatta i fängelse.
Det är inte det man behöver när man blivit utsatt för mycket otäcka saker. Då behöver man få vara fri. Man behöver få omges av de som bryr sig. Kunna komma och gå som man själv vill. Själen måste få utrymme och man måste få tid att läka. Inte gömmas undan. Frihetsberövas för sin egna säkerhets skull. Är gärningsmannen så farlig, är det då rätt att låta denne ha sin fulla frihet? Kan polisen då vara säker på att denne farliga person ger sig på någon annan?

Skulle det inte vara mer ekonomiskt att hålla den som är kapabel att utföra monstruösa handlingar säkrad från allmänheten samtidigt som offret får ha sin frihet och få hjälp att bearbeta sitt trauma?

Så tänker och resonerar jag.